Hon spelade in sin första skiva som 13-åring, och behövde barnavårdsnämndens påskrift för att få vara ute och sjunga om kvällarna. Som 19-åring låg hon etta på Svensktoppen med ”Vilken härlig dag”, och det var en stor sak för en artist på 1960-talet.
Så småningom lämnade hon sången och övergick till skådespeleriet. I Hagge Geigerts revyer, i musikaler som ”Nine”, farser som ”Bröderna Östermans huskors”, och komedier som ”I sista minuten”.
I den sistnämnda spelade hon mot bland andra Eva Rydberg, som är en god vän och en återkommande uppdragsgivare på Fredriksdalsteatern i Helsingborg. I år sätter de upp ”Pang i bygget”, och för Ewa blir det elfte säsongen på denna friluftsteater som Eva Rydberg tog över efter Nils Poppe 1994.
- Eva sa en gång att enda chansen att få träffa mig är att anställa mig, skrattar Ewa Roos.
Två Guldmasker har hon vunnit, båda för roliga roller. Ändå är hon skeptisk till att kalla sig komedienne.
- Jag tycker att jag även i komedier ofta får spela ganska vanliga människor. Det kan vara nog så svårt, i stället för att skruva till en roll, säger hon. Jag får ofta de där de rollerna som är bestämda, ordentliga käringar, Dagmar Ebbesen-rollerna. Det är för att jag har en mörk röst och låter bestämd när jag pratar.
Sjunger på scen gör hon sällan numera, det som var hennes stora passion en gång i tiden.
Vad tänker du om tiden som ung sångerska i dag?
- Ibland tänker man att nä, jag fick ingen ungdom. Jag var ju ute och sjöng på kvällarna, och när jag kom till skolan på måndag morgon - dödstrött efter sista spelningen på söndagen - berättade kompisarna vad de hade gjort i helgen, gått på skutt som det hette då. Det fick jag inte uppleva. Den tiden försvann för mig.
Men viljan att sjunga var så stark, och hon kunde inte tänka sig något annat. Framgångarna som följde gav glädje i sig, och det ena ledde till det andra; arbete har hon aldrig varit utan. Ändå kan hon ibland önska att hon hade skaffat sig en formell scenutbildning.
- Jag har gått den långa vägen. Jag har fått ynnesten att jobba med Ernst-Hugo Järegård, Jarl Kulle, Carl-Gustaf Lindstedt, de här stora, det var något visst med dem. Men det kan jag känna ibland, att jag skulle ha gått en scenskola.
Det har gått ändå, och vid snart 65 har Ewa Roos fortfarande fullt upp. I höstas varvade hon Riksteaterns turnerande fars ”När katten är borta” med komedin ”I sista minuten” på Helsingborgs stadsteater. Visst kan det kännas motigt ibland med alla hotellnätter, och att behöva ge sig ut på kvällen för att ställa sig på en scen, säger hon.
- Men när jag kommer till jobbet försvinner den där längtan efter att få stanna hemma. För det är en ny publik du möter varje kväll, och det är så fruktansvärt roligt.
Namn: Ewa Roos
Fyller: 65 år den 12 juni 2014.
Gör: Artist och skådespelerska.
Bor: Ljusterö i Stockholms skärgård.
Familj: Gift med Kenneth, två barn, Lotta och Daniel, och fyra barnbarn.
Så firar jag födelsedagen: ”Inget speciellt, jag jobbar den dagen.”
Om att fylla 65: ”Jag tänker inte mycket på det. Men jag är inte rädd för att bli gammal i alla fall, det kan jag poängtera. Jag bryr mig inte om ifall det kommer fler rynkor. Det gör det ju för oss alla.”
Favorithemmasyssla: ”Måla på möbler. Det är en konst att måla. Jag är gift med en hantverkare, han har lärt mig hur man gör.”
Läser: Manus.
