Att jag skulle bosätta mig i cykelstaden Varberg hade jag ingen tanke på när jag köpte min första nya cykel på 30-talet.
Cykeln var förstås en Monark – för något annat märke fanns väl inte efter vad jag minns. Eftersom jag hade sommarjobb på Laholms Järnhandel fick jag köpa den genom firman. Den var svart till färgen och utrustad med lykta, dynamo och verktygsväska, och priset var 125 kronor. 1939 fick den bekänna färg, för då gick färden till lilla Paris – nämligen till Vänersborg, där jag hälsade på en kamrat.
En som kunde berätta om Cykelfabriken Monark – eller Svenska Cykel-Depoten, som den från början hette var Carl Abrahamsson i Trönninge, Varberg. I en intervju 1972, inför hans 75-årsdag, berättade han om sina fyrtio år på Monark.
Men hans första arbete var som smedlärling i Lindberga 1917, då han hade 1:25 i veckan, men dessutom kost och logi. Härefter blev det ett par år på Götaverken i Göteborg som grovplåtslagare, innan han kom till Varberg. Här hade då Gottfrid Vinbergs bilverkstad även startat taxirörelse, och Carl Abrahamsson anställdes som chaufför.
I intervjun berättade han, att med de smala gummiringarna som bilarna hade på den tiden och med de dåliga vägarna som fanns, kom man inte långt innan en punktering var ett faktum.
I slutet på 1921 blev Carl Abrahamsson filare på Svenska Cykel-Depoten. Arbetsstyrkan bestod av 15 man, och företaget höll till på gården till Rommelska huset (numera Rydholms dammodehus) alltså mitt i stan. Tre man monterade cyklarna och tillverkningen kunde uppgå till cirka 25 om dagen. 1972 var produktionen cirka 1 000 om dagen.
När Cykelfabriken avskedade sin häst i april 1922, och skaffade sin första lastbil, var Abrahamsson den givne chauffören. Det var till att både hämta och lämna gods både här och där. Företaget växte stadigt och ett par handelsresanden anställdes som skulle göra kundbesök. Då fick Carl Abrahamsson sätta sig vid ratten i en nyinköpt personbil och skjutsa dessa försäljare.
Det blev resor ända upp till Dalarna, Västmanland och Närke, men givetvis också till de närbelägna landskapen. Men Carl Abrahamsson fick ett ännu större förtroendeuppdrag. 1939 blev han privatchaufför för självaste chefen för Monark, fabrikör Birger Svensson. Sonen Stig Abrahamsson (89), och boende i Trönninge även han, berättar för oss, att ibland kunde hans pappa Carl vara borta tre veckor i följd. Det var på våren när Birger Svensson ville inspektera företagets återförsäljare; alltifrån Luleå i norr till Trelleborg i söder.
Han betonade att de åkte utan stress och hade alltid bestämda måltider. Även om man bara hade någon timmas resa kvar till Varberg, stannade man ändå för att äta i Kungsbacka. Carl Abrahamsson beundrade sin chef för hans stora omtanke om sina medmänniskor. Monark hade blivit en storindustri och framgångarna bara fortsatte.
Vart än fabrikör Birger Svensson skulle skjutsas var det bara pappa Carl som fick köra honom, minns Stig. Och privatchaufför var han ända tills han gick i pension. Sonen Stig har själv också varit anställd på Monark. En ”donation” till Monark-koncernen, brukade pappa Carl skämtsamt säga. Stig började som 15-åring och blev verktygsritare med en anställningstid av hela 49 år och 3 månader.
Far och son har haft ett annat gemensamt intresse, nämligen flyget med start och landning på Getteröfältet. Carl Abrahamsson erövrade tre diplom i segelflyg när han var 52 år, och Stig har tagit såväl segelflygdiplom som motorflygcertifikat.
Börje Larö
