Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Pionjärer som gärna tog plats bakom ratten

En gång bilkårist - alltid bilkårist! Anna Lahnborg, Ulla Ivarsson och Eva Ljungblad är rörande överens. Frågan är bara vad som varit roligast? – Körningarna för Militärhögskolan var något speciellt för mig - och givetvis alla humanitära uppdrag, säger nestorn i sällskapet, Anna Lahnborg.

Anna Lahnborg, Ulla Ivarsson och Eva Ljungblad är veteraner i bilkårssammanhang. Alla tre var med och startade Varbergs Bilkår 1952 - eller som det hette då, Varbergs Kvinnliga Bilkår - och minns att intresset var stort.

– Vi var nog 25-30 stycken när vi startade, säger Ulla.

Eva var yngst bland de som anslöt sig, bara 23 år.

– Jag såg en annons i tidningen och nappade direkt. Jag ville köra lastbil! Det var inte många kvinnor som hade lastbilskörkort på den tiden. Och det blev precis så roligt som jag hoppades.

För Anna, som också gillade att köra bil, handlade det även om att hitta ett fritidsintresse.

– Min man Alfons hade sina duvor och det tog mycket av hans fritid, så det var inte mer än rätt att jag hittade på något, säger hon.

Den som tog initiativet till Varbergskåren var Anna-Greta Sandberg, som även blev kårens första ordförande. Anna, Eva och Ulla berättar om övningar med lastbilar från regementet i Halmstad.

– Vi tränade på skolgårdar och planen nere vid fästningen bland annat. Senare lärde vi oss också att köra buss och traktor.

Annas uppkörning kom lite hastigt på. Det var långfredag och hennes föräldrar var på besök.

– Då ringde det på dörren. Utanför stod kapten Lindblom, vår instruktör, en mycket krävande man. ”Ta på dig, du ska köra upp!”

Anna invände att hon hade sina föräldrar på middag och undrade om det inte skulle kunna gå en annan dag. ”Lahnborg har väl en man som kan ta hand om dem” svarade han barskt.

– Jag tänkte att det var väl lika bra att få det gjort, så vi gav oss ut och jag fick visa vad jag kunde. Sista momentet var i Beatas Lid, där jag skulle göra start i backe med lastbilen. Då gällde det att hänga på kopplingen! Men det gick bra och jag blev godkänd. Och sedan frågade jag kapten Lindblom om det skulle smaka med en kopp kaffe - och det gjorde det!

Ella Johansson blev tillsammans med Anna snart Varbergskårens egna instruktörer, och kåren växte.

En av de största händelserna denna första tid var bilkåristernas insamling till ungerska flyktingar efter Ungernrevolten 1956. Den kom att bli hela Varbergs angelägenhet och fick ett enormt gensvar.

Det startade blygsamt med kakförsäljning på torget och fortsatte med insamling av kläder till IM:s flyktingläger i Linz, där varbergsflickan Barbro Hylmö var föreståndare. Ryktet om insamlingen spred sig snabbt och varbergsborna skänkte så mycket kläder att man var tvungen att avsluta insamlingen redan efter några timmar eftersom man inte hade tillräckligt med lagerutrymme.

Men det stannade inte vid detta - varbergsborna skänkte också över 2 500 kronor, direktör Ernst Trulson ställde upp med en buss, två chaufförer och drivmedel. Dessutom kom en vädjan från flyktinglägret om livsmedel. Återigen visade Varbergsborna sin givmildhet, och när bussen tidigt en morgon i november 1956 började den långa resan mot flyktinglägret i Linz var den packad till bristningsgränsen med mat, kläder, filtar, tvål och andra förnödenheter - bagerier hade dessutom bakat småbröd och skorpor, det fanns chokladkakor åt barnen. Fyra bilkårister följde med på resan, Sonja Trulsson, Barbro Cederberg, Anna Lahnborg och Ungernfödda Ester Krey, som fungerade som tolk.

Både insamlingen och upplevelserna i flyktinglägret rapporterades ingående i ortens tidningar och HN hade en egen reporter med på resan. Nästan dagligen fick varbergsborna inblickar i flyktingöden och det kaos flyktingarna levde i, och för de människor som följde med hjälptransporten lämnade upplevelserna outplånliga minnen.

Men även hemma i Varberg gjorde bilkåristerna stora insatser. Anna, Eva och Ulla minns speciellt de så kallade humanitära körningarna: att skjutsa "di gamle" på Östergården, poliodrabbade och handikappade till olika evenemang och synskadade till och från Markaryd, där det fanns ett semesterhem för blinda. Bilkåristerna ställde också upp för söndagsskolan och lekskolan och hjälpte till med trafikundervisning i skolorna.

Anna minns en körning som lite speciell. Hon skulle köra rullstolsburna patienter från Apelviken till Anneberg, där de skulle få titta på biltävlingar. Fem personer i sina rullstolar lastades upp på flaket - och sedan gick färden till Anneberg.

– Bitvis gick det inte fort. Men ingen trillade av och uppskattat blev det!

Bilkåristerna hade också körningar åt hemvärnet, FBU, FMCK, Lottaskolan och Krigshögskolan, liksom för polisen och civilförsvaret. Försvarsmakten hade stort behov av förare eftersom värnpliktskullarna minskade på 50-talet, och bilkåristerna fick stor betydelse för att utbilda bilförare till det militära försvaret.

Och bekantskapen med ”Valpen” - eller Personlastterrängbil 903, Pltgb 903, som var dess officiella namn, var trevlig. Rolig att köra, speciellt vintertid, minns damerna.

Det förtjänar att påpekas att bilkåristerna fick skrapa ihop pengar till verksamheten själva. De ordnade familjefester med auktioner och lotterier. Ett av de mer berömda var anklotteriet, där bilkåristerna stod och sålde lotter från en torgvagn fylld med ankor.

I Varbergskåren var Anna den som körde mest. Hon var med på många stora övningar runt om i landet, övningar som kunde vara i ett par veckor. Hon var också den som ofta tog uppdrag som de andra var förhindrade att ta.

Själva det militära livet var hon dock inte så speciellt imponerad av, säger hon.

– För mig var körskickligheten det viktigaste. Men visst fick vi leva vanligt soldatliv ute i fält och förväntades naturligtvis kunna hantera alla situationer där.

De första åren togs inte bilkåristerna riktigt på allvar men respekten för dem ökade när de visade vad de klarade av.

– Vi fick ju dessutom lära oss så mycket annat. Motorkunskap och materielvård, sjukvård, skytte – det var väldigt givande med alla kurser och att känna att man gjorde en insats.

Ulla, Eva och Anna hoppas förstås att Bilkåren ska få ett nytt uppsving, men ser också hur svårt det är att samla ideella krafter när alla har så fullt upp med sitt.

– Bilkåren hade kanske större betydelse förr när samhället såg annorlunda ut. Folk ville hjälpa till.

Men det allra bästa under åren med bilkåristerna var ändå gemenskapen och den goda bilkårsandan. På den punkten är Anna, Eva och Ulla helt överens.

– En gång bilkårist, alltid bilkårist! Det var en bra tid!