Både min fru Dagmar och jag gick in som medlemmar i klubben redan 1973, långt innan banan var färdigbyggd.
1977 efterträdde jag Per Starefors som sekreterare, och fick då ytterligare inblick i klubbens verksamhet. Under de fyra-fem månader som jag ägnade mig åt uppdraget, hade jag inget annat än golf i mitt huvud. På nätterna spelade jag till och med drömgolf.
Vår aktiva tid i klubben kan skrivas till 32 år. De, som var ungdomar när vi började spela, har nu etablerade familjer och vuxna barn. När vi träffas på stan kommer alltid något oförglömligt golfminne på tal. Jag tänker bland annat på Tommy, Annika, Gunnar samt bröderna Rolf och Roland, alla härliga ”Ringhalsare” som kommit hit norrifrån, men som rotat sig fast i Varberg.
Vattenfalls etablering i Värö tillförde klubben många medlemmar. Det gick visserligen trögt i början med rekryteringen, men på 80-talet kom den verkliga golfboomen.
En annan ”Ringhalsare”, Arne Mared, träffade jag häromåret. Båda började vi prata om samma minne. När vi låg cirka 30 meter från green på 13:e hålet på Östra banan chippade Arne bollen direkt i koppen. Sen var det min tur, och samma sak hände mig. Båda gjorde vi en birdie.
Mina minnen från golftiden är många, och som medarbetare i vår klubbtidning ”Utslaget” förmedlar jag här några axplock från denna:
Den meste golfaren under åren har utan tvekan varit den gemytlige dansken, Ole Bundgaard. I en intervju har han berättat, att han noterade varje golfrunda, och att dessa kunde bli cirka 250 om året.
När vi andra nymornade spelare skulle slå ut från ettans tee, kom han från 18:e hålet och hade gjort sin morgonrunda. Morgonpigg är nämligen den gode Ole. Han spelar året runt, och om banan är snötäckt kommer de oranga bollarna fram.
Vid snörika vintrar i slutet på 70-talet utnyttjade några golffamiljer banan även för skidåkning.
En annan känd profil jag träffat på golfbanan och intervjuat, är förre kontraktsprosten i Lindberga, Rune Eliason. Efter att ha prövat på olika sporter, som bland annat bandy och tennis, blev han också biten av golfen. I flera år hade han hand om Club 65:s onsdagstävlingar. Med en präst som spelsällskap fick man försöka tänka på sitt ordförråd, även om man gjort ett misslyckat slag.
Bara en gång under alla år fick jag vara med om ett hole-in-one. Det var Ingrid Ottosson från Ullared som lyckades med den bedriften på 90-talet. Trots att hon vid utslaget klagade över att bunkerkrattan på Östra banans 14:e hål låg rakt i spellinjen, fann bollen ändå vägen till koppen. Det firades förstås på sedvanligt vis – med champagne.
Prins Bertil fick tydligen mersmak av Östra banan vid invigningen, som han utförde 1976, eftersom han återkom ytterligare några gånger - även då i sällskap med landshövding Yngve Holmberg.
