Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Dådet. Klockaren var i färd med att röra ner jästen i sitt bryggkar i köket när arrendatorn Olof klev in med yxan i högsta hugg. Olof hävdade att han trodde det var en tjuv han gav sig på, men rätten trodde inte på hans historia utan dömde honom för dråp.

När Klockaregården blev en mordplats

Klockaregården i Lindberg var 1846 platsen för ett blodigt mord. Klockaren själv fick ett yxhugg i huvudet, mördaren hävdade förgäves att han trodde det var en tjuv han stött på.

Klockaren som mördades var Ingrid Perssons farmors morfar Erik Gustaf Ehn. Ingrid som bor i Staffanstorp har hört historien många gånger, och släkt- och folklivsforskaren Ingemar Rosengren skrev 1999 en artikel om händelsen. Det är från den artikeln vi hämtat uppgifter.

Det bodde rätt många personer i Klockaregården: klockaren själv, Erik Gustaf Ehn med hustru Anna Maria och fem barn samt piga, klockarens bror Johan Peter Ehn, som var komminister i församlingen och ogift, samt arrendatorn Olof Persson med hustru Anna Britta och två barn samt en piga. De två familjerna och komministern hade varsin kammare och delade kök och ”dagligstuga”.

Men samvaron var inte gnisselfri. Arrendatorn Olof Persson var en som det verkar hetlevrad man och han drog inte jämt med klockaren. Så illa var det att klockarfamiljen emellanåt hade ”livvakt” - någon yngre man som fick bo i Klockaregården på nätterna, om Olof skulle få för sig att göra allvar av sina ständiga misshandelshot.

Bakgrunden till missämjan tycks ha varit att Olof inte var nöjd med vissa av gårdens byggnader. Han hade också ett nytt arrende på gång i Attorp, och surnade till extra när klockare Ehn inte lät honom ta ett lass hö från Klockaregården till det nya stället.

Olof tog hölasset i alla fall och när han kom tillbaka gjorde han klart vad han tyckte om Erik Gustaf (som det framgår ur Himle Härads dombok):

– Din gamle tusenede djävel, jag ska slå näsan åt helvete på dig!

Så kom den ödesdigra natten mot den 9 april 1846. Till saken hör att Erik Gustaf dagen innan hade satt igång att brygga dricka i ett kar i köket.

Alla i huset hade lagt sig för att sova, men Olofs hustru tyckte sig höra konstiga ljud utifrån och väckte maken för att han skulle gå och se efter om det var tjuvar i huset. Utrustad med en yxa smög han sig ut men såg inget. En stund senare fick hustrun honom att kliva upp igen. Den här gången tyckte sig Olof höra tjuvar i köket och smög in med yxan i högsta hugg.

Därinne stod klockaren i sina underkläder. Han hade klivit upp för att lägga jäst i bryggkaret.

– Herre Jesus, här är tjuvar, utbrast Olof och gav klockaren ett yxhugg i huvudet.

Olof försökte därefter släpa ut honom i trädgården och när det inte gick drog han istället in honom i stugan, där oväsendet hade väckt komministern. Klockaren hade ett kraftigt blödande sår över högra tinningen, så djupt att en del hjärnsubstans runnit ut. Men han var vid medvetande och svarade klart och tydligt att det var Olof som skadat honom.

Det var vid det här laget full kalabalik i Klockaregården. Olofs hustru hade sprungit iväg till granngårdarna och uppmanat dem att komma och hjälpa till att ta fast tjuvarna, så det var gott om folk som kom och både såg och pratade med den svårt skadade klockaren.

Olof, Anna Britta och deras piga var resten av natten sysselsatta med att avlägsna spåren av attacken. Olof bytte sin blodiga skjorta mot en ren, han slängde ett annat blodigt klädesplagg i gödselstaden, någon tvättade golvet och yxan försvann.

Klockaren själv fick bandage runt huvudet och bäddades ner men blev snart sämre och dog efter några dagar.

Bara ett par veckor senare började rättegången mot Olof. Hustrun och pigan var anklagade för medhjälp och alla tre satt fängslade under den långa rättegången. Olof nekade envist till anklagelserna, hävdade att vittnena ljög och vägrade i övrigt att säga något, men domstolen tvivlade aldrig på hans skuld. Möjligen var det så att fängelseprästen bearbetade honom för att han i alla fall skulle ge sin version händelsen och så småningom kom den.

Olof hävdade att han var säker på att det var tjuvar i huset och att han inte känt igen personen i köket. Han påstod också att han inte trodde att han träffat honom med yxan utan att det var komministern som tillfogat honom de svåra skadorna med en värja.

Åklagaren stack hål på berättelsen utan större svårigheter och Olof dömdes till döden för dråp. Han skulle mista livet genom halshuggning men domen ändrades av Högsta domstolen till livstids straffarbete. Hustrun och pigan frikändes i brist på tillräcklig bevisning.

För klockarens fem barn och hustrun Anna Maria blev livet svårt efter mordet. De flyttade först till en gård i Tofta och efter ett par år till en gård i Gunnestorp, där en bror till Erik Gustaf bodde. Men 1851 dog både Anna Maria och Erik Gustafs bror.

De två äldsta döttrarna som då var så stora att de konfirmerats åkte till Göteborg, de tre yngsta blev sockenbarn, det vill säga de auktionerades ut till de familjer som krävde lägst ersättning för att ta hand om dem. En av de barnen var flickan som kom att bli Ingrid Perssons farmors mamma, Augusta Christina Ehn.

Även de barnen flyttade så småningom till Göteborg, och Augusta Christina gifte sig med en kusin, Adolf Hjalmar Dag, som var systerson till Erik Gustaf.

– I detta äktenskap föddes min farmor Gerda Aurelia, berättar Ingrid. Hennes liv blev heller inte lätt. Den man hon var gift med övergav henne med tre barn och ett fjärde på väg.

Mannen var sjöman och i Göteborgs sjömanshus finns en anteckning vid hans namn: ”Betyg må icke utfärdas utan hustruns medgivande”. Men samma dag som anteckningen gjordes mönstrade mannen på ett fartyg som kollämpare och tog sig först till Southamton och sedan till USA. Han återvände aldrig och senare efterforskningar har visat att han hamnade i någon slags koloni för fattiga i Port Richmond, New York, berättar Ingrid.

– När det fjärde barnet skulle födas placerades de andra tre ut på olika adresser. Pojken föddes 8 juli 1912 men dog, bara fem månader gammal, i hjärnhinneinflammation.

De andra tre barnen var då tillbaka hos sin mamma. Men fattigdomen var svår. De två äldsta barnen brukade få gå hem till sin farmor och farfar på söndagarna och äta middag för att lätta lite på bördan för Gerda Aurelia.

– Min farmor försörjde sig som sömmerska hos en bättre herrekipering i Göteborg, berättar Ingrid. Hon blev med tiden en skicklig västsömmerska och lyckades så småningom bygga upp ett vackert hem i en lägenhet i närheten av Slottsskogen.

– Där samlades vi varje juldag för att äta julmiddag. Där serverades efter halländsk tradition grönkålssoppa. Den hade jag gärna sluppit men jag vågade ju inte protestera utan åt motvilligt upp både den och frikadellerna. De var ju ändå ganska goda.

Ingrids släkthistoria rymmer verkligen mycket sorg och elände och hon har funderat mycket över sina anfäders livsöden.

– Jag fick höra den här historien först på senare tid. Skildringen jag fick var fragmentarisk och även felaktig. Men det väckte mitt intresse och fick mig att börja forska på egen hand, och jag måste säga att släktforskning har berikat min tillvaro.

– Eftersom jag själv inte har några bilder på mina gamla släktingar vore det också intressant att få veta om det alls finns några bilder. Det hade varit så roligt.

Fotnot: Har du en släktsaga du vill berätta? Hör av dig till Livets gång, via mejl, [email protected] eller ring 010 471 52 70, 010 471 53 72 eller 010 471 5373.