Han var inte som andra gubbar, han var speciell, det fanns så mycket kärlek i honom och så mycket historia. Han fick uppleva andra världskriget och hur Sverige gick från att vara ett fattigt land till ett land med pengar och teknik.
Varberg var staden i hans hjärta, och han älskade att berätta om dess historia.
Sista gången jag fick träffa honom frågade han "Är jag i mitt Varberg?". I vanliga fall skulle han ha känt igen sig, vetat exakt var i Varberg han var, om han så åkt med ögonbindel, men med åren började demensen ta över och minnena falla bort. Så mamma svarade bara: "Ja, morfar du är i ditt Varberg". Han såg så nöjd ut och för nästa en sekund försvann den där bekymmersrynkan från hans panna.
Han är nog den enda vuxna i min närhet som aldrig blev arg på mig trots att jag som liten kunde hitta på mycket bus. Sista gången jag träffade honom var han mycket trött. Det var i april men det känns som flera år sedan. Han låg för det mesta och blundade och var inte helt i medvetande. Han vaknade upp men somnade om lika fort igen. Till slut viskade mamma i hans öra: "Nu är Alize, ditt barnbarnsbarn här" och i ett vips piggnade han till.
Han kunde endast stamma fram sina ord och jag hade svårt att höra vad han sa, men jag förstod att han ville att jag skulle sätta mig vid hans fötter i sjukhussängen, så jag gjorde det. Han tog min hand och försökte sätta sig upp, men den 93-åriga kroppen hade inga krafter kvar.
Det var hemskt att se hur besviken han blev och hur hans hopp dog ut för varje försök han gjorde. Han, som hade varit en sådan självständig man och alltid hade varit pigg och aktiv, kunde nu inte sätta sig upp och jag tror att han blev besviken.
I stället tog han min hand i sin och lade sin andra hand mot min kind. Mamma frågade gammelmorfar: "Du kommer väl ihåg Alize?". Han stammade fram "Alize, mitt barnbarnsbarn".Mamma fortsatte prata till gammelmorfar "Du passade henne mycket när hon var liten". Han nickade och tog tag i mina båda händer. Då började tårarna rinna på honom, på mamma – och även på mig.Innan jag gick lovade jag gammelmorfar att jag skulle komma tillbaka dagen därpå, men jag gjorde inte det. Om det är något jag skulle ha fått göra om, så är det att hålla mitt sista löfte till honom. Jag kommer inte kunna rätta mitt misstag, för den gången vi sa ”hej då” så blev det ett hejdå för alltid.
Den 20 april somnade världens bästa gammelmorfar, Ralph Pihl.
Ralph Phil led av demens och det var inte under alla besök han kom ihåg vem jag var, men jag är så oerhört tacksam att sista gången som jag träffade honom kom han ihåg allt.
Alize Börjesson, 16 år