Marcus Ridung
Marcus Ridung

Minnesord Ingebill Nilsson

Ingebill Nilsson, Vessigebro, har avlidit i en ålder av 94 år. Hennes närmaste är barnen Anncatrin Ridung, Curt Bergmark, barnbarn och barnbarnsbarn.

ANNONS
|

Denna tunna tråd. Livet, som vi alla balanserar på. Skör. Så skör att den till sist brister.

Min mormor Ingebill tyckte alltid att det var för tidigt när vi gick. Trots att klockan var över midnatt sa hon: ”Ska ni redan gå?” Nu är det jag som ställer frågan till dig. ”Ska du redan gå?”

Hon var något utöver de vanliga. Det var hennes egna ord. Det hade hon alltid som rubrik när hon skulle sälja saker på annons. Och köparna gick på det. Hon lyckades alltid få dem att tro att sakerna var mer värda än vad de var. Jag var avundsjuk på den förmågan.

ANNONS

Och min mormor hamnade alltid först i kön. Jag minns hur hon placerade ut oss barnbarn i olika kassaköer på Ica, Exet, B&W, Konsum. Den kön som gick snabbast tog vi!

Ett glas rött, det hemmagjorda, sommarloven i Halland, boule, hundar och mintgrodor. Och dansband. Vi lyssnade på Vikingarna på kassett i en rökfylld Toyota Camry på väg till Glommen för dans och lotter. Och vi sjöng med till ”Ingen ring på fingern”, ”Mississippi”, ”Madeleine”. Och jag vann lax och ål på lotteriet. Jag har aldrig vunnit så mycket som då.

En sommar köpte hon en stentvättad jeansdress åt mig på Stollige Sten och jag tyckte att jag var finast i världen.

Jag fick mitt andranamn efter mormor. Bill. Det väckte reaktioner hos omgivningen: är pojken döpt efter sin mormor? Idag heter också min son Bill. Efter sin gammelmormor.

Mormor och morfar gjorde Halland till mitt landskap. Jag flyttade ner från Stockholm för att plugga på högskolan i Halmstad och de kom över och hjälpte mig i min lilla studentlya. Trygga att ha bara ett par mil bort.

Studierna på högskolan - och jag glömmer aldrig hur hon ringde mig titt som tätt och frågade hur många poäng jag hade kammat hem. Till slut fick jag min examen. Då var hon nöjd.

ANNONS

Jag och mormor träffade för sista gången för drygt en månad sedan. Vi åt lax, drack ett glas vin, höll varandra i handen. Jag ville stanna kvar länge hos henne för att berätta hur mycket hon betytt för mig. Tyvärr träffades vi inte så ofta de sista åren. Jag fick barn och det var långt att åka från Stockholm till Vessigebro.

Jag önskar att vi hade träffats mer ofta. Men jag tänkte på dig och kommer fortsätta tänka på dig. För min mormor har alltid varit någon utöver det vanliga. Sådana personer lever vidare.

Ditt barnbarn, Marcus Ridung, Stockholm

ANNONS