Jag fick då inte gå själv ut på gatan, men ner på gården fick jag gå och där i ett fönster vinkade Anna-Lisa på mig och jag lärde snabbt känna både henne och hennes man Börje, som var skräddare. När jag senare i livet sett skräddare på bilder har jag alltid tyckt att de suttit så konstigt och inte som riktiga skräddare, det vill säga som Börje, som satt med benen utsträckta på bordet då han, förstod jag så småningom, tidigt hade fått polio.
In till Anna-Lisa och Börje var jag alltid välkommen och där blev jag ofta sittande i timtal samtalandes med dessa vuxna, som tålmodigt lyssnade när jag mångordigt la ut texten, som den filosofiske treåring jag då var. Vad jag kan minnas lyste alltid solen in på det stora bordet där Börje satt och det har också präglat min bild av denna vår jämlika samvaro.
Vid ett tillfälle var de bortresta och persiennerna neddragna och den förtvivlan detta skapade hos mig har jag sen alltid påmints om av Anna-Lisa, då jag, när de väl var tillbaka, genast kommit in och upphetsat frågat varför det hade varit ”nermöllade pesseneser”.
Några år senare blev jag kompis med deras Tomas, som var ett par år äldre än jag. När jag då också fick följa med till deras sommarstuga brukade jag ha med mig en stor kartong bakelser från min familjs Nya Kondis, nåt som Anna-Lisa aldrig glömde och ofta påminde mig om, när jag långt senare fortfarande var regelbunden kund hos Klädservice, som deras företag hette. I alla år var det nämligen till Börje jag gick med mina manchesterkavajer för att få till mina stora specialsydda bokfickor. Ett rätt knepigt jobb menade Börje, då fodret först måste lossas.
På senare år har jag och Anna-Lisa, när vi stött på varann på stan, talat om att träffas och jag är därför i just denna stund så hjärtinnerligt glad för att jag en av de sista stressiga dagarna före min avresa till Frankrike nu senast, faktiskt ändå gjorde vad vi pratat om så många gånger.
Med en kartong blandade bakelser i handen åkte jag hem till Anna-Lisa och dottern Elisabet och ringde på dörren till huset på Köpstadsvägen. Sen satt vi där äntligen tillsammans igen mumsandes bakelser efter dryga 50 år och pratade uppsluppet om allt roligt vi haft tillsammans då för längesen, men spekulerade också om framtidens ovissa glädjeämnen, tvära kast och kanske sorgesamma öden.
Nere i Frankrike såg jag bara någon vecka därefter på Facebook bilden av 96-åriga Anna-Lisa och hennes stora idol Janne Schaffer, som hon varit och såväl träffat som lyssnat på. Ytterligare några veckor senare är Anna-Lisa nu borta efter ett snabbt sjukdomsförlopp. Jag kommer alltid att minnas henne med en alldeles speciell värme och smaken och frossandet av bakelser blir nu för mig för all framtid intimt förknippad med just Anna-Lisa.
Lasse Diding, Varberg