Sedan några år tillbaka har jag de flesta morgnar skrivit dagbok på kafé med en rutin att sitta på samma plats vid ungefär samma tid var dag. Vid det andra fönsterbordet har då oftast suttit en kille jag vagt kunnat minnas från rasterna på Rosenfredsskolan för snart 60 år sedan. Vanligtvis undvek jag den del av skolgården där de äldre, tuffare grabbarna samlades men har ändå under alla dessa år burit med mig minnet av denne några år äldre kille med den snällt något undflyende blicken dold bakom luggen. På nåt sätt hade han släppt in även en småtting som mig i värmen trots att jag inte kan minnas att vi någonsin bytte några ord med varann.
Det har vi däremot gjort under dessa stilla morgnar på kaféet när jag först kommit att sitta tyst mittemot Lennart med mitt dagboksskrivande medan han omsorgsfullt muttrat sig igenom HN innan han därefter vanligtvis fördjupat sig i tipset. Därefter har vi snackat. Nu i höst har han som vanligt spefullt kommenterat de lokala nyheterna och då skrattat lite extra åt uppmärksamheten kring mitt misslyckade balkongbygge. Vi har då också kommit att prata just om skoltiden och han har berättat att han tillsammans med sin mamma hamnade inne i stan efter att hans far omkommit i en mc-olycka när han var 10 år. De fick då lämna småbruket ute i Derome där han vuxit upp och klara sig nödtorftigt på mammans tillfälliga städjobb inne i stan. Att de var fattiga blev han påmind om var jul då han tillhörde de som då fick gå fram och inför klassen tacksamt ta emot de välmenande gåvorna från stadens bättre bemedlade välgörare. Att i dag ingen längre behöver vara med om just det, tyckte han var en viktig samhällsförändring.
Så småningom kom Lennart efter ett växlande arbetsliv att flytta tillbaka till rötterna ute i Derome där han bodde spartanskt i ett halvmodernt litet hus i egenhushåll. Att skaffa familj hade aldrig blivit av och efter pensionen hade nog den dagliga bussresan in till stan blivit en allt viktigare rutin och inte minst då frukosten som trots att den alltid var den samma ofta tog en bra stund extra att beställa av de hjärtligt pratsamma tjejerna vid disken. Efter frukostens HN blev det än mer nyheter i bibliotekets tidningshörna där också diskussionerna kunde fortsätta liksom därefter under det sedvanliga dagliga besöket i hamnen innan det var dags att ta bussen hem igen.
På många sätt verkar Lennart ha gått genom livet aningen vid sidan om som iakttagare, men bakom det försynta yttre fanns en nyfikenhet på livet fylld av en ständigt närvarande värme, vänlighet och kärlek. Från sitt fönsterbord spred Lennart konstfullt denna sällsamma trivsamhet av vardagsliv som vi alla längtar efter och som blir så smärtsamt påtagligt konkret när den plötsligt bara en dag inte längre är.
Lasse Diding