Jag lärde känna Koje i slutet på 1960-talet. Han var lagledare för det juniorlag i IF Böljan som blev distriktsmästare 1968.
Jag var 18 år. Koje 22 år och redan ledare i IF Böljan. Han blev sedermera ordförande i klubben som ägde hans hjärta. I 25 år (1974-1998) ledde han föreningen. Jag var sekreterare under några år och det var vid den tiden vi började umgås.
Hans arbete kännetecknades av ordning och reda och han styrde föreningen utan att ta till de stora orden.
Midsommarfirandet i Hemvärnsgården startade han tillsammans med Karl-Åke Nilsson och den blev en succé och en tradition som håller i sig än idag. I biljettkassan på Böljans inomhuscup var han ett känt ansikte, liksom som parkeringsvakt vid Allsång på Vallarna. Många har under åren mött hans lite kluriga och charmiga framtoning.
Hans stora intresse för whiskey gjorde att han fick många vänner i Falkenbergs Uisge Sällskap. Han var samlare av fina sorter, vilka han vårdade ömt. På besök fick man dock alltid ett smakprov på något.
Med whiskyklubben besökte han Skottland och deltog i provningar på Ålandsfärjan. Koje blev snart en omtyckt kamrat i de kretsarna.
Något som fastnat i mitt minne är den resa Koje och jag gjorde tillsammans med våra fruar 2005. Vi bilade i nio dagar och bodde på B&B i Skottland. Koje var chaufför hela tiden, han ville sitta bakom ratten. Då kände han att han hade kontroll.
Några gånger var vi uppe och studsade på trottoarkanter. Jag satt fram (lätt drogad), och det var inget kiv efter vänster baksäte om man säger så... Men resan gick bra och vi lämnade tillbaka hyrbilen i oskadat skick.
Just att ha kontroll kännetecknade Koje, han var alltid den som med sina tydliga siffror förde protokoll vid kortspelskvällarna.
Han var en kille man alltid kunde lita på och bakom hans lite ordkarga framtoning fanns en stort varmt hjärta fyllt med massor av empati och humor. Koje älskade att smågnabba med sin omgivning. Många har nog fått en telefonpåringning fram på småtimmarna. Bara för en liten kärvänlig pik.
Koje var också en fin kompis i staketgänget på Falkenbergs IP och sedermera Falkenbergs Alcoholfri Arena. Han fattas också i trav-, tips- och i kort-spelsgängen. Han hade kamrater överallt.
Koje var en festfixare i det lilla formatet, han gillade att ordna så att andra hade det mysigt. Hans och hustrun Ernas hem var ofta festlokalen.
Hur omtyckt Koje var, av så många, förstod jag nog inte förrän han gått bort. Att St Laurentii kyrka var fylld till sista plats av släkt, vänner och väldigt många kompisar talade sitt tydliga språk.
Och lite snus och en gojsing finns nog sparat på andra sidan till allas vår vän Koje.
Conny Möller, Falkenberg
