Hans Eriksson.
Hans Eriksson.

Minnesord över Hans Eriksson 1949-2020

Det gick en man på Varbergs gator, eller snarare: det hastade en man. Hans Eriksson, som nyligen gick bort 71 år ung, hade alltid något på gång, något som skulle ordnas med, en bok som skulle hämtas, en annan skulle skickas. Något skulle fixas till Bokmässan, något annat till antikvariatet på Kungsgatan. Eller till torget.

ANNONS
LocationVarberg|

För mig började det i det gamla huset på Norrgatan 14. Som nyinflyttad upptäckte jag strax det mystiska antikvariatet. De sparsamma öppettiderna kunde stå på en lapp på dörren, men ibland var öppetflaggan ute när man minst anade det. Då gällde det att hasta in för innehavaren kunde när som helst kasta sig iväg i något ärende och så var det stängt. Senare arbetade jag där några somrar och lärde känna en underbart fin människa, en människa som alltid ville visa respekt för andra, oavsett om de kom för att sälja något till honom som han inte ville ha, eller för att köpa något för ett alltför lågt pris.

ANNONS

Och han berättade historier om sitt liv. Sådana där historier som gör att man sitter två timmar extra över kaffekopparna. Om barndomssomrarna på Getterön, med pappa i båten till den fina badviken på Knarrholmen, om hotellet i Borlänge som det var en sådan befrielse att få sälja och lämna. Om fågelskådningen som fick honom in på fågelböcker och som ledde vidare till alla andra slags böcker.

För det var mycket böcker kring Hans.

Och resor. Han berättade om Sydamerika och Afrika, om missöden och förundran inför tillvaron. Om glädje och allvar. Om sin pojk Samuel, som var det viktigaste i hans liv.

För några år sedan drabbades han av kol. Lungorna krympte. Luften tog slut alltmer. Besöken på flygklubbens café blev allt färre, men det var alltid en glädje att träffa honom där. Glimten i ögonen var kvar, liksom humorn och viljan att lyssna på andra.

Det finns givetvis ett café i himlen. Dit kan jag och alla andra av hans vänner söka sig en dag. Det blir fulla bord.

Mats Keyet

ANNONS