Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Minnesord över Gullan Gabrielsson 1924-2021

Jobbade många år på Hotell gästis med stor energi.

Några gånger i livet har jag mött människor av en sort som inte längre görs. Gullan växte upp på en bondgård i södra Halland och efter avslutade sex års folkskola var det arbetet på gården som blev hennes verkliga skola. Med tre hästar, tio kor, grisar och höns fick hon som ensam dotter tidigt ta stort ansvar och lära sig att hushållets alla sysslor bör fylla dygnets alla vakna timmar. Efter tidigt giftermål och flytt norrut till Varbergstrakten och därefter skild, fick hon som ensamstående först jobb på Strandgården ute på Getterön och därefter hos fru Asp på Hotell City nere vid järnvägsstationen. Här kom hon att lära sig ett litet hotells alla sysslor och nu träffade hon också Åke, snickaren som blev mannen i hennes liv de närmaste 60 åren.

Trots växande familj och nybyggt eget hus med väl tilltagen trädgård för egna odlingar, var Gullan noga med att stanna kvar i arbetslivet. När hon inte fick nog med jobb på Hotell City började hon extraknäcka hos min bror Jan på Gästis. När jag tog över 1987 var hon redan ett slags legendarisk institution och min sparsamme bror kunde inte nog för mig betona hennes betydelse för verksamheten. När det knep kunde Gullan klara hela driften själv och älskade att få komma extra tidigt och fixa frukosten innan hon tog itu med städningen av de 30-talet rum hotellet då bestod av. Oftast städade hon lejonparten själv och vid kafferasten berättade hon sen gärna att hon innan hon åkt till jobbet vid femtiden, passat på att tvätta bilen och gräva upp potatislandet. Motsträviga alltför sömniga gäster som på så sätt sinkade städningen, hjälpte hon därefter gärna till att väcka genom att ta en extra vända i korridorerna med sin stora skramlande nyckelknippa.

Gullan var redan pensionsmässig när jag tog över hotellet men kom ändå att jobba regelmässigt ytterligare 15 år till och det med en energi som satte nivån för alla oss andra. Innanför det ibland rätt barska yttre fanns ett hjärta av guld och vägen dit var just att man i sitt arbete visade att man åtminstone försökte bjuda till och om så var fallet, så var ingen generösare med råd och vägledning än Gullan. De allra sista åren blev vi grannar på Platsarna och Gullan fortsatte självklart att såväl städa lägenheten, laga all sin och Åkes mat och så var dag gå till Kvantum eller torget för att handla. Efter en fatal fallolycka blev Gullan sista tiden sängliggandes med amputerat ben men fortfarande skarp i skallen fick hon nu lite mer tid över för sina deckare, vars blodiga intriger fascinerade och fängslade. ”Men det är ju bara påhittat”, som hon sa när vi senast satt och pratade minnen över en kopp kaffe.

Lasse Diding