Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bertil Sköldberg. Bild: Fredrik Larsson
Bertil Sköldberg. Bild: Fredrik Larsson

Minnesord över Bertil Sköldberg, 1929-2020

Han var en uppskattad vän.

I början av det här decenniet ringde jag till ett antal ”gubbar” och undrade om de skulle vara intresserade av att bli medlemmar i Herrklubben Varberg, som skulle ha 12 medlemmar. Herrklubben kom igång och vi träffades sedan en gång i månaden och åt lunch tillsammans på ”nya” matställen varje gång. Efter ett par år beslöt vi att utöka antalet medlemmar till 14. En av dem jag då ringde upp var Bertil Sköldberg, som genast tackade ja. Han och jag hade träffats flera gånger tidigare i andra sammanhang.

Första gången Bertil var med frågade han plötsligt: ”Henrik, vad har du gått efter när du valt ut just den här gruppen?” Jag svarade då ungefär så här: ”Samtliga herrar ska vara mellan 65 och 79 år och bo i Varbergs kommun. Alla ska ha olika yrkesbakgrund.”

Bertil: ”Men jag är 84 år. Hur kom det sig att du valde mig?” Jag: ”Bertil, jag gick inte efter ´åldersbetyg´ utan efter utseende och ungdomlighet” Då la´ Bertil upp sitt glada, vänliga, typiska leende.

Genom sitt sätt att vara tillförde Bertil Herrklubben mycket positivitet. Han kunde så mycket. Han visste så mycket. Han var så humoristisk och levnadsglad. För ett par år sedan berättade han för mig, att han nog behövde sluta komma på våra lunchmöten. Han hade börjat bli alltmer glömsk och måste nog flytta från sin trivsamma lägenhet i Varbergs centrum. Några veckor senare ringde han och talade om att han haft stor tur som fått flytta till ett demensboende med, som han uttryckte det, ”toppen-personal och perfekt mat”.

Bertil, min fru och jag njöt i fulla drag när vi vid ett par tillfällen åkte till Åkulla bokskogar och kunde äta våfflor på den stora altanen vid Friluftsgården. Sista gångerna jag fick träffa Bertil ”på riktigt” var på ett par gudstjänster i Apelvikshöjds kyrka tidigt i våras. Han såg då, som vanligt,ut att trivas i tillvaron. Och vi fick tillfälle att prata lite med varandra.

Tack Bertil för det du betytt för mig och för alla de andra i Herrklubben Varberg. Du var en av de flitigaste lunchbesökarna i vår klubb.

Henrik Linjer