Marcus fann sina rötter - nu hjälper han andra

Fyra år gammal flyttade han 1988 från barnhemmet i Thailand till en alldeles egen familj på Boråsgatan i Varberg. Ett stort steg för en liten kille men Marcus var snart som vem som helst av ungarna i grannskapet.

– I lekis och på Hagaskolan märkte jag aldrig att jag stack ut. Det fanns en del barn från Ecuador och så några som adopterats från Indien. Och mina föräldrar undanhöll aldrig något, vi hade ett väldigt naturligt förhållande till mitt ursprung hemma, säger Marcus.

Först i tonåren kom tankarna. Vem liknade han egentligen? Varifrån kom han?

Efter tre år på naturvetenskapliga programmet på Peder Skrivares skola fick han en studentpresent av sina föräldrar: En resa till födelselandet.

– Jag hade en del minnesfragment men inga egentliga minnen av människor från mina första år. Ändå kände jag mig väldigt hemma på något sätt, säger Marcus och berättar hur han till exempel kunde känna igen smakerna i maträtter han inte ätit på femton år.

Han stannade i Thailand i tre månader. Under den resan fick han kontakt med sina biologiska släktingar på mödernet. Hans biologiska mamma var dock död sedan länge. Han träffade också sin biologiska pappa.

Året därpå reste han ner igen, den här gången för att tillbringa några veckor som munk i pappans hemby. Det är en buddhistisk tradition att göra det när en nära släkting har gått bort. Därefter blev det studier i thailändska på Lunds Universitet.

Vid den här tiden gick adoptionsdebattens vågor höga i Sverige, inte minst sedan en dokumentär med olyckliga, unga adopterade människor visats på TV. Adoptionskritikerna fick mycket utrymme men Marcus och hans vänner, som också blivit adopterade, kände att ingen lyssnade på deras tankar kring adoption.

– Vi är en stor grupp med kunskaper som kan vara till nytta både för adopterade och för adoptivföräldrar. Därför drog Buakillen Erik Frigert, som är adopterad från Indien, och jag igång ”Adopterade berättar”, säger Marcus.

Under 2007 och 2008 berättade en panel med unga, adopterade människor om sina erfarenheter för adoptionsorganisationer, adoptivföräldrar, adopterade och studenter i Göteborg.

– Vi ville dela med oss till åhörarna genom ett konstruktivt perspektiv.

För åtta år sedan flyttade Marcus till Bangkok permanent. De första åren arbetade han på ett svensk-thailändskt företag med huvudkontor i Mölndal. Sedan dess har han mestadels frilansat som tolk och översättare mellan svenska och thailändska. För tillfället har han även en kontraktanställning på svenska ambassaden.

2014 startade Marcus organisationen Back To the Roots Thailand. Den sysslar både med välgörenhet och med att skapa en gemenskap för adopterade och att hjälpa adopterade svenskar att söka sina thailändska rötter.

– Jag har med åren lärt mig mycket om adoptionsförfarandet i Thailand och ville dela med mig av den kunskapen till adopterade som inte talar språket, förklarar Marcus.

Hittills har han hjälpt mellan 20 och 30 personer med sökandet efter deras ursprung. Resultatet är väldigt varierande.

– Det är ett lotteri. Är man född på 70-talet har det ju gått fyrtio år sedan adoptionen genomfördes. På den tiden var det också lättare att uppge fel uppgifter.

En stor del av hans arbete handlar om att tala med de sökande om deras förväntningar. Det är inte alltid de biologiska släktingar som dyker upp hoppas få ut samma sak av att återknyta banden.

– Här förväntas barn ta hand om den äldre generationen. Den ekonomiska biten kommer ofta upp när man har haft kontakt ett tag, berättar Marcus.

Att söka i arkiv och knacka dörr tar tid men han blir oftast väl mottagen. Generellt har thailändarna en positiv syn på adoptioner.

– I den thailändska kulturen är blod tjockare än vatten och många thailändare har svårt att förstå hur man kan ge samma villkorslösa kärlek till ett adopterat barn som till ett biologiskt. Men de tycker att det är fint att de västerländska adoptivföräldrarna gör det, och att det ger en bra karma.

Efter att Marcus flyttat tillbaka till Thailand kom en ny insikt: adoptionen var hans chans i livet. Livsvillkoren och utbildningen han fick tack vare den gör att han kan leva det liv han gör i dag.

– Insikten om vilket fantastiskt jobb mina föräldrar har gjort har också vuxit fram med tiden, hur de har stöttat mig och vått och torrt, säger han.

Mamma och pappa i Varberg skypar han med var tredje dag men sina biologiska släktingar har han inte längre någon kontakt med.

– För mig var det aldrig viktigt att skapa en relation med dem. Utan jag ville bara få en vetskap om min bakgrund, få reda på min biologiska pappas och mammas historia, säger han.

Karin Hylander