Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/3

Malin Arnesson har valt lugnet på landet

Veddigetjejen Malin Arnesson drömde om ett liv som konstnär långt bort från Varberg. Men efter att ha arbetat som fotograf för DN och Aftonbladet i Stockholm och tagit en magister i fri konst valde hon livet i fiskesamhället Bua.

Du har alltid gått dina egna vägar, och många i din omgivning trodde nog att du skulle hamna som hipp performancekonstnär i London eller New York. Hur hamnade du i Bua?

– Jag träffade min man Mattias på ett bröllop 2006 hos vänner i Bua. Jag var där och fotograferade och han var deras chaufför. Han och jag hade en liten fling när jag var 15 år, men då blev det inget. Den här gången höll vi kontakten och jag flyttade ner. Det har jag inte ångrat. Vi har det bra. Jag trivs med lugnet i Bua, jag är ingen storstadsmänniska.

När du tog en 5-årig magister i Fri konst vid Konsthögskolan i Umeå höll du på med flera spännande projekt. Du testade olika situationer. Bland annat bodde du en vecka mitt ute i skogen och levde som elallergiker. Och under ett helt år lät du frivilligt en paparazzi få smygfotografera dig. Varifrån fick du den idén?

– Mitt i min konstutbildning gjorde jag ett avbrott och arbetade tre år som fotograf på Aftonbladet och DN i Stockholm. Det var spännande och roligt, men på Aftonbladet var inte alla uppdrag lika roliga. En mindre kul uppgift var att jaga kändisar som en paparazzi. Det är därifrån idén kom. Jag ville veta hur det kändes.

Var det tufft?

– Haha. Första veckan tänkte jag väl på att jag inte skulle gå naken från duschen till garderoben. Men sen försvann det, jag slutade tänka på det. Men jag var nervös när bilderna sedan ställdes ut på Bildmuseet i Umeå, jag själv hade inte sett fotona innan, utan några vänner hade hängt upp dem. Men det blev lite av ett antiklimax. Det var så snälla bilder, jag hade inte behövt vara orolig.

Dessutom gick du utklädd till en vit ängel och fick bara prata sanning. Vågade folk ställa svåra frågor och blev nån förbannad över svaret?

– Ja det var nog lite av ett antiklimax där också. Folk är så snälla. De flesta ställde ofarliga frågor. Bara en kompis frågade vad jag egentligen tyckte om henne, som tur var så var det en kompis jag tycker om.

Men sen träffade du din gamle tonårsflirt Mattias, som vände upp och ner på allting. Hur var det?

– Det var det bästa jag gjort, att våga åka ner och hälsa på och så småningom flytta från Stockholm till Bua. Mattias hade redan Hugo, som var fyra år då, och sen fick vi Ruben 2009 och Bertil 2014. Vi gifte oss i maj 2011 i Mölle i Skåne. Jag älskar att vara med familjen. Åker gärna på picknick och hänger med barnen. Nyligen köpte vi en båt och med den tänker jag att vi kommer göra strandhugg på öarna, eller bara bryggsegla, vi får se.

I vintras kom du och två andra Buabor infarandes på moped i frågeprogrammet På spåret? Hur fick ni det uppdraget?

– Det var jag, min man Mattias och min farbror Bengt som kom inkörandes på mopederna. Det var en teve-fotograf som kände till att vi hade mopeder helt enkelt, så vi blev tillfrågade om vi ville vara med. Jag blev extremt glad. På spåret är mitt favoritprogram alla kategorier. Det var jobbigt att inte få säga det till någon eftersom inga frågor får läcka före och att ingen får ana att det kommer en resa till Varberg, men det var väldigt roligt när det väl sändes och det plingade i min telefon hela den kvällen sen.

Du arbetar i dag som frilansfotograf. Hur mycket arbetar du i dag med ”vanlig” pressfotografering och hur mycket med ”fotokonst”.

– Jag jobbar nästan inte alls med konst nu. Det finns inte så mycket tid över och jag vill ju gärna vara med barnen. Fast sanningen är att jag tappat det lite och känner mej ringrostig och rädd att det inte ska bli bra. Jag borde sätta mej ner och bara börja teckna. Komma över den tröskeln

Hur ska du fira din födelsedag?

– Det blir ingen stor baluns, utan jag lånar mina föräldrars husvagn och åker på utflykt med familjen till Bohuslän.