Maj Helldén tittar eftertänksamt på ett svart får som står i bokhyllan. Inte ett levande dock, utan en prydnadssak hon fått i present av syskonen.
– Det där är nog jag säger hon och försöker låta bekymrad. Jag var en riktig olycksfågel när jag var liten. Det fanns inte ett tak på Balgö jag inte klättrat på. Tills den dag jag trillade så illa att jag förlorade medvetandet. Efter en vecka kvicknade jag till, och sedan var det färdigklättrat. En annan gång lekte jag vid spisen och fattade eld. Som tur var såg mamma vad som hände och rullade snabbt in mig i en trasmatta.
Annars var barnen på Balgö ovanligt friska. Tacka för det, massor med sol, frisk luft och salta bad. Inga bilar, inga avgaser. En lång och säkert hälsosam skolväg som involverade både rodd och fotvandring. Just det där med skolan behövde Balgöbarnen bara tänka på varannan dag, på grund av avståndet.
– Förutom oss bodde det en familj till på ön. Sammanlagt sju barn var det och alltid hände det något. När jag tänker på saken var det ett under att vi överlevde, säger Maj och ler knipslugt.
Hur hamnar man då på Balgö, denna lilla pärla strax utanför Tångaberg? Jo, man har en fader som anställs som fåraherde på samma ö år 1918. Tillsammans med makan Anna fick Gustaf Johansson fyra barn (äldsta flickan gick bort 1965, endast 46 år gammal). När minstingen Karl Gustav fyllde sju år, 1950, flyttade föräldrarna efter de vuxna döttrarna som slagit ner bopålarna i Borås. Den sista bofasta Balgöbon flyttade till fastlandet 1963.
Efter sexårig folkskola och konfirmation var det dags för Maj Helldén att ge sig ut i arbetslivet. Hon började som barnflicka, men det var konfektionen som skulle bli hennes huvudsakliga område. Under många år jobbade hon som butiksanställd i Knalleland på Favör herr-, dam- och barnekipering.
– Jag trivs bra med att jobba med människor. Men allra bäst tycker jag om djur. På Balgö hade vi kor, hästar, grisar, höns, katt och hund. Jag pysslade om dem alla, pratade med dem. När det var dags för slakt försvann jag så långt bort jag kunde. Tre hundar har jag slitit ut och mitt allra sista djur var ett marsvin som jag fick av mitt barnbarn. Solblomman hette hon och var så söt och tillgiven.
Men nu får det vara bra med djur, tycker Maj. Man blir så väldigt bunden och hon vill ha sin frihet så länge det går.
Efter några år i Borås gifte sig Maj Helldén och bildade familj. Två barn kom till världen, ett dog vid födseln, men ett fick makarna behålla, sonen Lars-Göran. Då stod glädjen högt i tak, det bjöds på tårtkalas inte bara en utan två gånger av en stolt fader.
År 1946 byggde paret en sommarstuga i Kärradal. Så gott som varje helg och somrarna tillbringades vid havet. Maj kunde sitta på altanen och njuta av sitt älskade Balgö och blev längtan alltför svår var det bara att ta ekan och ro över.
– För mig kommer Balgö alltid att vara som en sagoö. Blommorna, fåglarna, vinden, vågorna och friheten. Inte hade vi några köpeleksaker. Vi tog vad som fanns, pinnar, kottar, drivved. Någon el fanns inte, pappa hade byggt en kristallmottagare där vi kunde lyssna på radio ibland.
År 1983 blev Maj änka, maken var 15 år äldre. Det var en god och kärleksfull livskamrat som gick bort och sorgen var tung.
– Men efter två år insåg jag att jag måste ta mig för någonting, inte bara vanka omkring ensam hemma. Så jag började att dansa. Hambo, schottis, polka, snoa. Flera kurser blev det och många nya vänner.
År 1988 pensionerades Maj Helldén efter lång och trogen tjänst. Borås i all ära men havet och Varberg lockade och drog.
– Jag kände att jag ville hem och eftersom sommarstugan i Kärradal mest stod tom så blev det så att jag flyttade dit. Först hade jag bil men efter ett tag gick jag över till buss och cykel.
I dag bor Maj Helldén med ålderns rätt i en bekväm servicelägenhet i centrala Varberg. Hon lever ett aktivt pensionärsliv med gymnastik, vattengympa och långa promenader. Och vad är receptet för att hålla sig så oförskämt pigg och vital?
– Ja, jag vet inte. Att röra sig mycket tror jag är bra liksom att läsa tidningen varje dag och lösa korsord.
Syskonen Stina, Anna-Lisa och Karl-Gustav är fortfarande i livet och de träffas så ofta de har möjlighet. Sonen Lars-Göran med hustru Berith har flyttat från Stockholm och bosatt sig i sommarstugan i Tångaberg.
– Det är skönt för mig att ha dem så nära även om barnbarn och barnbarnsbarn finns kvar i Stockholm.
En 90-årsdag är förstås extra speciell.
– Vi ska samlas och äta lite gott och umgås här i lägenheten, berättar Maj. Tolv personer blir vi. Det är nog det roligaste med att fylla år, att träffa släkt och vänner. Om jag önskar mig någonting? Nej, kära nån, jag har allt jag behöver.
På världen runt omkring sig tittar Maj Helldén med både förundrad och stundtals oroad blick.
– Allt är så konstigt. Man begriper inte hur det fungerar med satelliter och telefoner. Och snart klarar man sig inte utan dem, jag som varken har dator eller mobil. Och inte tror jag att människorna i dag är särskilt lyckliga. Tillvaron är allt för stressig, ingen verkar ta det lugnt. Krig och elände, nedlagda industrier och jordbruk. Man blir bekymrad…
Ja, nog känns det länge sedan med Bullerbytillvaron på Balgö. Men stugan, som syskonen äger tillsammans, står där fortfarande om lusten faller på. Barndomen är blott en roddtur bort.