Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Fyller 40 år. Linda Skugge har slutat försöka passa in och vara normal, numera är hon precis så tyst och asocial som hon har lust med.

Linda Skugge har lämnat tyckartexterna bakom sig

Grattis! Som krönikör och bokrecensent har Linda Skugge rört upp fler känslor än de flesta av sina kollegor. Men numera har hon slutat skriva tyckartexter. ”Det hör ungdomen till. Det finns så mycket annat jag kan skriva om”, säger hon.

Linda Skugge säger själv att hon är en arbetsnarkoman på avvänjning – vilket går sådär. Sedan något år tillbaka driver hon en eventbyrå och har två anställda. Dessutom skriver hon kokböcker och romaner, är krönikör i Ica-Kuriren med mera.

Men fortfarande förknippas hon för många med Expressen som hon skrev krönikor för i 15 år, 1993-2008. De texterna handlade i stort sett om henne själv, vännerna och musiken de lyssnade på, och hon var alltid ärlig och rakt på sak. Vassast var pennan när hon gick åt självgoda gubbar, präktiga tanter, översittare och besserwissrar. Bland jämnåriga var igenkänningsfaktorn hög. Samtidigt fanns det läsare som kände sig trampade på tårna och ville ge igen.

– Det var inte bara jag, även många andra som skrev utsattes för enormt mycket skit. När jag någon gång nämnde något för en chef kunde de säga ”du kanske borde tänka lite på hur du själv skriver”, ungefär som tjejer som blir sexuellt trakasserade och får höra att det är för att de har för kort kjol.

Visst finns det en del saker hon ångrar att hon har skrivit. Hit hör dock inte den uppmärksammade sågningen från 2003 av Björn Ranelids bok ”Kvinnan är det första könet”. En recension som för övrigt blev fröet till en avhandling som just lagts fram och handlar om svenska dagstidningars bokrecensioner mellan 1906 och 2006.

Hur känns det?

– Det är fantastiskt. Jag är extremt stolt över den texten som jag tycker är en av mina allra bästa och roligaste. Dessutom har den stått sig i snart tio år.

Numera skriver hon inte längre några ”tyckartexter”, och förklaringen är att hon blivit för gammal. Däremot saknar hon jobbet som bokkritiker, och säger att det är synd att hon inte får recensera mer.

– Jag är utmärkt på det och har läst mer än de flesta.

Men den viktigaste uppgiften är ändå det egna författandet. Nyligen kom hennes fjärde roman ut, ”1989”, som hon skrivit med sin syster Sigrid Tollgård. Boken är den första i en trilogi, och beskrivs av förlaget som en blandning mellan en relations- och spänningsroman. Enligt Linda handlar den om allt som kunde ha blivit, när livet inte blev som man hade tänkt sig.

– Som läsare kan man också förvänta sig att bli extremt sugen på att läsa böcker och lyssna på musik från 1980-talet.

Att skriva böcker innebär ju även att man får kritik. Hur upplever du det?

– Jag tycker att man måste vara ödmjuk och tacksam om någon väljer att läsa ens bok och sedan skriva om den. Det går inte att hålla på att pjåska sig angående recensioner.