Lars-Erik Karlsson var deltidsbrandman i 45 år

– Det har varit jobbigt, men det har det varit spännande och intressant. Ett sätt att leva. Utvecklingen har varit enorm, och jag har lärt mig mycket.

Uppdraget har inneburit att Lars-Erik och hans familj under jourveckorna levt i ständig beredskap.

– Från larmet gått hade jag fem minuters inställningstid, då skulle jag vara på station. Det kunde vara när som helst på dygnet. Jag fick hela tiden se till att jag hade utrustning nära mig. Såklart har hela familjen påverkats, säger han.

Bråttom var det

När larmen kommit på natten har frun Eva skalat en banan under tiden som Lars-Erik dragit på sig skyddskläderna, så att han fått något att äta på vägen. Bråttom var det.

– Som tur var bodde mina föräldrar nära då barnen var små, blev det larm och jag var ensam med barnen skickade jag dem till mina föräldrar. Det är inte alla som har det så, säger Lars-Erik som under tiden som deltidsbrandman också varit trädgårdsmästare, blomsterodlare och verkställande ledamot i Dina försäkringar.

Vi var första bilen som kom fram. Jag glömmer aldrig synen när vi kom upp på höjden och såg det urspårade tåget

Intresset för brandbekämpning väcktes när Lars-Erik som barn såg en ladugårdsbrand hos grannen .

– Det var väldigt dramatiskt med elden och röken som gick upp mot himlen, minns han.

När Lars-Erik Karlsson ett antal år senare hjälpte till som frivillig vid en skogbrand i Åsa och blev han tillfrågad om han ville bli deltidsbrandman sa han ja utan tvekan.

– Fast jag visste inte mycket om brandkåren då, säger han.

När Lars-Erik började som på 70-talet var det lite si och så med både utrustning och utbildning.

– Jag fick tre timmars utbildning på brandstation i Varberg. Sedan ställde jag mig alltid bakom Ture Johansson, som var lite av en mentor, och lärde mig av honom. Han var sprutförare och jag höll i slangen och såg hur han gjorde. Kläderna vi bar gav inget större skydd, vi hade regnbyxor och en brandrock i vanligt tyg.

Ny station 1978

Larmanordningen bestod av telefoner till mannarna samt en tyfon som hördes i hela samhället. Brandstation var helt omodern, det fanns inte ens vatten så mannarna kunde tvätta sig. 1978 blev en ny brandstation klar.

Samtliga i deltidsbrandkåren arbetar deltid, och har andra ”vanliga” jobb, även kårchefen. I Väröbacka har det sedan Värö bruk lade ner sin brandkår handlat om tre styrkor med vardera sju man.

På 80-talet ökade larmfrekvensen och det kom fler automatlarm.

– Och vi fick mer avancerad utrustning för att få ut fastklämda i krockade bilar och vi fick bättre arbetskläder.

Tragisk död

1992 blev Lars-Erik styrkeledare, en utnämning han inte minns med glädje.

– Det var en tragisk händelse, en arbetsplatsolycka med dödlig utgång. Brandmän kallades dit för att rädda en arbetskamrat. Jag var inte själv där, men mannarna berättade om dödsolyckan. Det var hemskt.

Efter utnämningen till styrkeledare fick Lars-Erik, som i stort sett bara var upplärd av erfarnare kamrater, gå flera utbildningar som inleddes med fem veckor på Räddningsverkets skola i Rävinge. När Väröbackas deltidsbrandkår i Väröbacka tog över brandskyddet på Värö Bruk blev uppgifterna mer avancerade. Framför allt handlade det om att ha koll på lokaler och utrymmen och få ökade kunskaper om kemikalier.

– Jag vet inte hur många timmar jag gick där för att lära mig att hitta. Det fungerade bra kan jag säga nu i efterhand, vi hade ett bra samarbete med skyddsingenjörerna. Vi utbildades och kompetensen ökade enormt, vi ingick i räddningstjänstens Kem i Halland och fick specialutrustning. I dag har den specialiseringen upphört, vi är inte på den nivån längre.

Brandkår blev Räddningstjänst

Genom åren har Brandkåren blivit Räddningstjänst och larmen har ökat mycket, ungefär från 30 om året till 150. Till stor del på grund av automatlarm, trafikolyckor och sjukvårdslarm.

– Om en person får hjärtstopp larmas det utryckningsfordon i räddningstjänsten som finns närmast. Det innebar att jag kunde bli larmad, så att jag som förste man på plats kunde påbörjar räddningsinsatsen i väntan på ambulans.

2013 fick styrkeledarna i kåren ett eget fordon fullproppad med utrustning för att kunna starta direkt hemifrån. Om Lars-Erik så åkte för att köpa mjölk fick han ta den bilen, blev det ett larm måste han bege sig till olycksplatsen direkt. Ingen mjölk med andra ord.

Värsta minnet

Den olycka som Lars-Erik aldrig glömmer är när nattåget mellan Hamburg och Oslo spårade ur i Väröbacka 2 oktober 1989. Fyra personer omkom och många skadades.

– Vi var första bilen som kom fram. Jag glömmer aldrig synen när vi kom upp på höjden och såg det urspårade tåget, loket och de två första vagnarna låg som i en trekant och de övriga i sicksack. Lastbilen som blivit påkörd var bara skrot och brann i olika delar längs rälsen. Det konstiga var att det var alldeles ljudlöst, alldeles tyst. Folk gick lugnt och tyst på rad ut ur tågen. Sedan kom det ambulanser från alla håll. Ambulanspersonal fick stanna kvar på plats och hjälpa de skadade medan vi andra fick köra transporterna med en ambulanspersonal där bak.

Lars-Erik skakar på huvudet åt minnet.

– Det cyniska var att den lastbil som var påkörd, stod där på grund av att bommarna skulle fixas. Säkerheten skulle bli bättre.

Bättre minnen är däremot då han hjälpt till med återupplivning av människor.

– Jag har varit med och återupplivat minst två personer. Det känns fantastiskt bra. Bästa förutsättningen när man kommer fram är när någon har inlett HRL.

Dessutom kan han konstatera att han genom åren räddat ner en och annan katt ur träd.

– Haha, men det var länge sedan. Vi gör inte sådant längre.

Lars-Erik som från och med i år också är pensionär från sitt arbete som blomsterodlare tycker att det är skönt att i fortsättningen vara ledig. Men han är stolt över att få vara med om den utveckling Räddningstjänsten genomgått.

– Maskiner och redskap är betydligt bättre och säkerhetsnivån allt högre. Man är väldig noga i dag. Till exempel tar brandmännen av sig till bara understället innan de kliver in i fordonet efter en brand. Kläderna läggs i en säck, allt för att hindra att farlig rök och skadliga ämnen kommer in fordonet. Så tänkte man inte förr.

Lena Berglund

lena.berglund@hn.se