Att Varbergsbon Gustaf Wildheim från Apelviken deltog i grekernas kamp mot turkarna 1897 är det säkert inte många som vet. Dessa båda länder låg ofta i fejd med varandra, och denna gång gällde det Greklands största ö Kreta. Ända sedan kriget 1669 hade kretensarna velat skaka av sig det turkiska oket för att åter tillhöra Grekland. I en välfylld urklippsbok, som jag fått låna av vår granne, Artur Haknert (93), får vi veta detta. I en tidningsartikel kan man läsa en intervju med denne Gustaf Wildheim inför hans 75-årsdag.
Gustaf och hans fyra syskon blev tidigt faderlösa (1889) och som äldst i syskonskaran fick han som 17-åring hjälpa till med familjens försörjning. Han tog anställning som stenhuggare i Varberg och någon tid också i Bohuslän. Militäryrket hägrade emellertid, och han tog värvning vid Hallands bataljon på Skedalahed.
Grekernas kamp mot turkarna berörde honom djupt, varför denne ståtlige kraftkarl begärde om tjänstledighet för att deltaga i kriget som började 1896. Kompanichefen sa emellertid blankt nej, och bestämde att Wildheim, som avancerat till korpral, skulle infinna sig på bataljonen den 8 maj kl. 10. Då beslöt han sig för att rymma, vilket skedde på natten den 6 april 1897. Med 900 sparade kronor på fickan; iklädd sin korpralsuniform och med en riktig huggare hängande vid sidan tog han tåget från Varberg och åkte söderut. Första anhalten blev Köpenhamn där han köpte sig en militärkappa, en belgisk pistol och 120 skott samt fyra små förbandslådor. Han köpte också biljett till Brindisi i södra Italien.
Under resans gång, som tog tre dygn, blev han bekant med en tysk som hade samma avsikter. Utan pass var det omöjligt att komma över till Grekland från Brindisi, och de fick söka andra vägar. Tysken hade en bekant i Bari som hjälpte grekerna med att smuggla in vapen. Han tog med de båda i sin segelbåt och landsatte dem i Valona i bukten innanför ön Sasona. Nu var de framme på grekisk mark och äventyret skulle börja. De anslöt sig till en grupp friskaremän och marscherade söderut. Det blev emellertid mest gerillakrig i det bergiga landskapet.
Tillsammans med en italienare blev Wildheim tillfångatagen och inkastad i ett tomt getstall. De blev bundna till händer och fötter med läderremmar, men inte visiterade. En turk satt utanför och bevakade fångarna. Wildheim med de friskaste framtänderna asade sig fram till medfången och började tugga på dennes handfängsel. Efter ett par timmar var italienarens händer fria och båda lösgjorde sig helt. När vakten kom in för att se till fångarna höjde italienaren sin dolk och högg honom i bröstet. De gav sig nu iväg var och en på sitt håll. Wildheim tog sig till Saloniki och efter någon vecka trampade han åter svensk mark. Grekerna hade förlorat kampen och av de 120 skotten hade bara sex avlossats.
Den 8 maj kl. 10 inställde sig Wildheim åter på Skedalahed, vilket var bestämt. 1899 tog han avsked från det militära och återgick till arbetet som stenhuggare. Sedan skaffade han sig en liten gård i Apelviken med några kor, grisar och höns. Muren, som omgärdar hela kurortsområdet, har han också varit med om att bygga upp. Mest känd av Varbergsborna var han som nattvakt, patrullerande med sin hund inom sanatorieområdet. Trots många järn i elden hann han också med att starta Wildheims kiosk på Apelviks strand. Han fick sju barn med sin hustru Anna och avled 1948.
En som väl minns sin morfar Gustaf Wildheim är Björn Johansson, hembygdsforskare med rikt material om Varberg från förr. Han har välvilligt låtit mig ta del av sina minnesanteckningar rörande sin morfar och mormor, som han ofta hälsade på i Apelviken.
