Kerstin har gett ut en bok med föräldrarnas kärleksbrev

Breven har Kerstin känt till sen i tonåren.

– När mamma var änka läste vi breven högt för varandra. Jag läste pappas och hon sina, och vi skrattade och grät.

Det handlar om brev mellan 1942-1945 och ytterligare några brev fram till 1955, sammanlagt är det 40 brev.

– När mamma gått bort ville jag inte att de skulle eldas upp, att de är något vi ska vara rädda om. När de skrev breven visste de inte om pappa skulle överleva, han hade tbc och fick genomgå en omfattande ryggoperation. Min mamma har berättat för mig att om pappa dött hade hon inte orkat leva, så mycket älskade hon honom.

Kerstin funderade över breven och till slut kom idén att ge ut dem i bok. Något hennes syster visste om, men som blev en fullständig överraskning för Kerstins två bröder när den var klar. Alla tre syskonen stödjer och uppmuntrar bokutgivningen.

Viktigt med längtan

Kerstin vill att kommande generationer ska förstå och lära sig föräldrarna Astas och Bertils värderingar. Sådant som vi idag lätt glömmer bort.

– Allt går så fort idag, med facebook och knapptryckningar. Ibland är det viktigt med tid och med längtan. Jag vill visa vad en prövad kärlek och en trofast livshållning är och vad arbetsglädje och uthållighet i vardagen betyder, berättar hon.

Arbetade i flyktingläger

Kerstin sitter i sitt kök. Hon bor i ett litet hus i Folkared i Sibbarp inte långt från gården Skygge där hon växte upp. Sedan början av 70-talet har hon arbetat som lärare, bland annat i Glommen i 27 år och därefter på skolor i Varbergs kommun. I slutet av 70-talet var hon tjänstledig från lärartjänsten i Glommen för att arbeta i flyktingläger i Östra Sudan bland etiopiska och eritreanska flyktingar.

– Det pågick en omfattande hungerkatastrof på grund inbördeskrig. Det var fruktansvärt hemskt, ja mycket svår att förstå.

Efter 2,5 år i flyktinglägren var hon tjänstledig ytterligare ett halvår för att följa upp hur det gått för flyktingarna som tagit sig till USA.

– Jag reste med Greyhoundbussarna och träffade vänner och bekanta som jag tidigare har lärt känna i flyktinglägren i Östra Sudan. Det glädjande var att de flesta av de 250 flyktingarna jag återsåg hade klarat sig över förväntan bra i det nya landet. Flertalet hade arbete eller hade börjat studera. I flyktinglägret hade jag arbetat som lärare och med förebyggande hälsovård.

Adopterade barn

Väl hemma förberedde Kerstin sitt nästa viktiga steg, att som ensamstående adoptera barn.

– Jag åkte tillbaka till Afrika och fick tillstånd att adoptera nyfödda Hanna, som nu är 36 år och lärare. Ett par år senare åkte jag ner och adopterade Isak som nu är 34 år och lastbilschaufför. I flyktinglägret fanns det många föräldralösa barn, många mammor dog i barnsäng. Eftersom jag varit i barnens hemländer har jag haft stora möjligheter att återkoppla till deras bakgrund.

Kerstin som sitter vid köksbordet har boken med föräldrarnas kärleksbrev i handen, det är boken hon vill prata om.

– Min bok Den gröna soffan är som en släktkrönika sträcker sig mellan 1942-1955. Berättelsen börjar 1955 i Dagsås, när vi flyttar in på gården Skygge. Sedan backar handlingen till 1942, då mina föräldrar träffades för sedan att följa dem genom förälskelse, sjukdom, tre flyttar, den senaste till gården i Dagsås 1955. Titeln är efter den gröna soffa familjen är samlad i vid en fotografering. Soffan har jag kvar, men nu är den röd.

Regnet en hjälp

Arbetet med boken inleddes i förra sommaren när hon arbetade extra som undersköterska i Tanums kommun.

– Jag hade tur för det regnade mycket. Jag blev klar med mitt arbete precis innan coronan bröt ut. Jag hade ingen aning om hur man ger ut en bok, men jag fick hjälp. Jag har tryckt upp hundra exemplar, arbetet har jag bekostat själv. Böckerna delar jag ut till mina syskon och barnen och min förhoppning är att nån sponsrar så att jag kan läsa in texten så att boende på till exempel äldreboenden och andra i trakten kan lyssna.

Lena Berglund

lena.berglund@hn.se