Kafégänget. Anna-Lisa Johansson, Märta Larsson, Margit Adolfsson, Karin Skoglund, Inga Andersson, Ingrid Dahl och Kerstin Klug - arbetskamrater på Café Elit i ungdomen som i tio års tid träffats en gång varannan månad.
Kafégänget. Anna-Lisa Johansson, Märta Larsson, Margit Adolfsson, Karin Skoglund, Inga Andersson, Ingrid Dahl och Kerstin Klug - arbetskamrater på Café Elit i ungdomen som i tio års tid träffats en gång varannan månad.

Kafé-flickorna fikar och minns tiden på Elit

ANNONS
|

Två rejäla smörgåsar, kaffe och kanske en våffla. – det var en typisk beställning på gamla hedervärda Café Elit, som gick i graven för snart 30 år sedan. Men i minnet hos de unga flickor som jobbade där på 40- och 50-talen lever det populära kaféet med adress Bäckgatan 7. – Så mycket roligt vi hade!

Sista onsdagen varannan månad träffas sju av alla dessa flickor. De har hunnit få några år till på nacken men det goda humöret har de kvar, Ingrid Dahl, Karin Skoglund, Margit Adolfsson, Anna-Lisa Johansson, Kerstin Klug, Inga Andersson och Märta Larsson.

Margit var dotter till Torsten och Anna Johansson, som drev kaféet, och flickorna som jobbade där var alla i tonåren när de började – för några var det första jobbet, andra hade prövat på arbete på restaurang, som springflicka i någon affär eller som barnflicka innan de blev servitriser. Men så snart de gifte sig så slutade de.

ANNONS

– Det var inte modernt på den tiden, förstår du, att fortsätta jobba när man gift sig, förklarar Märta.

Många av flickorna kom från orter utanför stan, Karin kom från Grimeton och cyklade in till stan hela första året, Ingrid kom från Klastorp, Märtas familj flyttade in till stan från Nösslinge. Karin och Anna-Lisa, Ingrid och Inga hyrde för övrigt ett rum i Gerlachska huset och behövde bara korsa Västra Vallgatan för att vara på jobbet.

Det bubblar av minnen runt bordet: de stående beställningarna på kaffekorgar till arbetsplatser runt om i stan; till polisen som hade sina lokaler vid torget, till taxi, till Nisses gummiverkstad och Metallbolaget nere i hamnen, till Bildepån på Engelbrektsgatan, till bensinstationer och många, många fler.

– Det var väldigt vanligt att arbetsplatser beställde fika till rasterna. Vi cyklade ut med kaffekorgarna och vi råkade nog alla någon gång ut för att köra vält när vi skulle över järnvägsspåren och framhjulet fastnade, skrattar Karin.

Den vanliga beställningen var två smörgåsar. Café Elits smörgåsar var stora och rejäla. Brödet kom från Judith Svenssons bageri och Lilla Träslöv, hålkakor som man delade mitt itu. Pålägget var klassiskt: ost, skinka, sill och ägg. Judith Svenssons stod även för wienerbröden, men småkakor och mjuka kakor bakades på kaféet.

ANNONS

– Och så gjorde vi våfflor! Det var populärt. Pastorsexpeditionen hade en stående beställning på kaffe och våfflor varje lördag.

Kafeet öppnade klockan sju på vardagar och då gällde det att smörgåsarna var färdiga.

– Vi började halvsju för att hinna. Stammisarna stod redan och stampade utanför dörren.

På söndagarna jobbade vi från nio på morgonen till nio på kvällen. Då var man bara två och då hade man att göra! Vi hade ju kaffekorgar att köra ut då också.

Café Elit var även känt för gott kaffe. Det köptes hos Hallbergs på Torggatan.

– Och minns ni jukeboxen? frågar Kerstin. Fyra skäggiga furirer, den kunde man! Och

Gunnar Wiklund och Lasse Lönndahl spelades ofta. Man kunde köpa sig tre minuter tystnad också – problemet var bara att de där tysta minuterna lades i spellistan. Var det många låtar före så var risken stor att den som ville ha lite tyst hann fika klart och gå innan de där tre minuterna tystnad kom!

Många knuttar hade Café Elit som sitt stamställe. Det blev en samlingspunkt både för ungdomar och de som arbetade i närheten.

– Och torgknallarna kom alltid ner till oss – Mignon var för fint för dem. Det var skillnad på kafé och konditori, kondis hade bakelser och högre status.

ANNONS

Det fanns gott om kaféer och kondis i stan på den tiden. Flickorna räknar raskt upp Mignon, Arnholts, Åkes, Nya Kondis, Savoy, Lyran (som var ett arbetarkafé precis som Café Elit) och sommaröppna Fästningsterassen.

– Det fanns fler, det var nästan som med hårfrisörer i dag. För att inte tala om alla bagerier!

Mest minns flickorna hur roligt de hade tillsammans – trots att det allt som oftast var ganska slitigt också. Till exempel när det var dags för storstädning. Den inleddes med risgrynsgröt och smörgås vid niotiden på kvällen och kunde pågå i tre-fyra timmar.

– Och så kom kunderna nästa morgon och stökade till det igen! Fast värst var det att ta hand om spottkoppen, där gubbarna spottade snu… om de inte spottade direkt på golvet!

Flickorna hann bli goda vänner under åren de arbetade på Café Elit. De hade julfester ihop och träffades på fritiden. Kerstin, som gifte sig 1959, hade till och med sin bröllopsfest på kaféet.

Men livet tog nya vändningar med ansvar för barn och familj och åren gick. Ända tills en dag för ungefär tio år sedan, då Ingrid träffade Märta på en poängpromenad.

– Skulle vi inte försöka dra ihop det gamla gänget, undrade Ingrid.

ANNONS

Sagt och gjort – snart hade de lyckats samla ihop ett tiotal av arbetskamraterna från Elit-tiden. Och särskilt roligt tycker Ingrid det är att Annas och Torstens dotter Margit också ville vara med. Hon flyttade till Göteborg i unga år för att utbilda sig och är sedan många år bosatt i Rydboholm utanför Borås. Hon kommer regelbundet ner till Varberg för att vara med på träffarna.

Ett par av de gamla arbetskamraterna har gått bort, men det är ett litet järngäng som fortsätter att träffas.

– Det är ju ett stycke Varbergshistoria och det är roligt att minnena hålls levande. Och vi har lika roligt nu som när vi jobbade ihop!

ANNONS