Min vän tyckte att det var så fruktansvärt obehagligt att få isbitar mot tänderna att hon övervägde att börja förvara sugrör i bilen så att det inte skulle hända igen. Jag berättade för henne att hon var en mes och om ilningar är ett återkommande problem i hennes käft så borde hon gå till tandläkaren. För det är ju faktiskt en bra grej, eftersom sugrör är en typisk produkt som vuxna i regel klarar sig alldeles utmärkt utan.
För barn är sugrör något annat. I alla fall för oss som var barn innan barnen som är barn nu var barn. Om man till exempel är född i Varberg på 80-talet så är sugrör något så sjukt festligt ATT JAG MÅSTE SKRIKA!
När jag var liten fanns det bara såna där tunna sugrör. Den sorten som jag tror man refererar till när man säger ”som att andas genom ett sugrör” eftersom andra sugrör har lika stor diameter som min mun när jag säger O.
Min mormor är väldigt mycket sugrör för mig. Förlåt mormor, men jag menar det på ett bra sätt! Mormor jobbade i Nöjesparken i Varberg när jag var barn. Det var ett fantastiskt jobb (hon hade) som gav mig många fördelar i livet. Till exempel biljetter till alla sevärda föreställningar så som Clownen Manne, Pettson och Findus och Svingelskogen.
Kan hända att jag och min kusin även är kända som blomsterflickor eftersom vi fick lämna över blommor till ensemblen efter föreställningen då och då. Listan kan göras lång, men bland det bästa var så klart läskflaska med dubbla sugrör!
När jag blev lite äldre jobbade mormor extra på ett våffelcafé, och vad fanns det där om inte SUGRÖR! Hemma hade mormor snurrsugrör. Tjock, rejäl plast som gjorde att saften också smakade plast. Men det var det värt. För saften gjorde två loopar innan den landade i min mun. Det kunde lika gärna varit diskvatten, jag hade inte brytt mig.
Sedan jag fick barn har jag försökt hitta ett mer miljövänligt alternativ till sugrör i plats. För visst vill jag att mina barn ska få ha allt skoj med dricka som jag har haft. Papperssugrören håller i 20 sekunder innan de sjunker ihop till en klump, och sugrör i rostfritt är så grova och långa att man imploderar när man försöker dricka med dem.
Det enda som är något att ha hittade jag förra sommaren. Sugrör tillverkade av svensk vass! Går att köra i diskmaskinen och när de pajar kan man kompostera dem. Helt genialt. Genom ett torkat strå dricker vi vår dricka och jag kan inte sluta säga ”är det inte fantastiskt, sån här vass som växer vid sjön”. Men så slår det mig att det nog var så här det började. Vi är sist på det som kom först.
Och när jag tänker på det en gång till så, visst fan drack jag sjövatten genom ett strå en gång när jag var så bakistörstig att jag höll på att dö? På grund av alla sugrör jag använde på 90-talet är jag nu dömd att dricka ur träkåsa resten av livet. DET är väl festligt om nåt!?
