Jag har aldrig snickrat på hus, lagt parkettgolv eller fogat klinkers. När det gäller renovering av bostäder håller jag mig till de mjukare materialen, som till exempel tapeter. Jag ska inte säga att jag är världsbäst, men har genom åren ändå fått lite vana att använda tapetkniven. Men framför allt är det roligt att se hur tapeterna växer fram som en tavla på väggen. Efter första våden ser man en antydan till hur snyggt det kommer att bli. När andra kommit på plats är den nytapetserade väggytan redan dubbelt så stor. Dessutom blir det klart utan en massa väntetid. När du målar, däremot, måste du gå över samma område flera gånger. Från början vet du inte hur många strykningar det kommer att bli innan du bestämmer dig för att resultatet är bra.
Förra helgen tapetserade vi en vägg i min pojkväns vardagsrum. Som jag tidigare nämnt är han ingen person som går fort fram. Han vill inte förhasta sig och funderar därför länge innan han tar ett beslut. Att välja tapeter tog honom ett halvår. Jag däremot, tapetserade och målade hela min lägenhet på mindre än en månad.
Min tapetserarerfarenhet är inte jättestor, men min pojkväns är i det närmaste obefintlig. Dagen för vårt tapetseraruppdrag drog han dock på sig ett par snickarbyxor. Kanske var det för att visa att de använts förr, då det gick att skönja gammal målarfärg på dem. Ni förstår, vår relation är fortfarande ny. Helt och fullt vet vi inte vad den andre kan eller har gjort tidigare. Att dessutom genomföra ett hantverksmässigt dagsverke tillsammans skulle kunna sätta vår relation på prov.
Det krånglade nästan direkt. Tapeterna gick inte att röra, jag klippte snett och en tapetklistrig våd gick sönder. Efter tre våder muttrade han:” This isn´t fun, Erika!”
Hade tapeterna bråkat med mig hemma i min ensamhet hade jag skrikit högt, rivit allt i småbitar och ringt min mamma för att be henne komma och tapetsera färdigt. Men eftersom jag hela tiden pratat om hur roligt det var att tapetsera, var jag tvungen att hålla fast vid det glättiga humöret. Istället började jag prata om hur hungrig jag var. Ni vet som man gör med ett grinigt barn. Jag avledde helt enkelt. När han efter en stund gick till affären för att handla lunch, slängde jag snabbt, på egen hand upp två våder.
Jag tror att vi båda uppskattade den arbetsfördelning som infann sig efter lunch. Likt en narkossköterska som stöttar narkosläkaren vid en operation, lämnade han över sax, tapetkniv och klister till mig som tryckte fast våd efter våd.
Nya relationer handlar också om att försöka lära sig hur man funkar tillsammans. Eller kanske bara vem som ska bestämma för att det ska bli bäst.
Vardagsrummet blev i alla fall jättefint! Nu håller jag på att fundera på vilken färg han ska ha i sovrummet.
