Förra sommaren köpte jag en cykel. Jag hade förvisso redan en, men min nyinförskaffade var för ett annat ändamål, en så kallad landsvägscykel. Det var ett efterlängtat träningsredskap, ett miljövänligt fordon på två hjul som jag väntat på att köpa i flera år, men inte kommit till skott förrän då.
Cykeln var inte särskilt dyr, men planen var att jag skulle testa en säsong för att se om cykling var något för mig. Om tycke uppstod hade jag därefter tänkt att uppgradera mig efter några säsonger till en bättre och förhoppningsvis ännu snyggare cykel.
Ganska så snart kom jag fram till att jag älskade att cykla, men också att cykling är en ganska dyr fritidssysselsättning. Även om jag inte lagt mycket pengar på själva inköpet av cykeln, följde det med en massa utgifter i form av skor, kläder och andra tillbehör. För att inte tala om verkstadsbesök. I våras lämnade jag in den på service och fick efter genomgång veta att kedjan och någon cykelmojäng som heter kassett, var i behov av utbyte. Eftersom jag inte ville tas för total novis lade jag huvudet på sned och nickade intresserat när kassetten kom på tal. Tydligen var detta en kostsam historia och jag började överväga om jag kanske kunde lura på en lika okunnig cyklist som undertecknad en cykel med dålig kassett.
Min nya plan blev att sälja cykeln, lägga till en lika stor summa och sedan köpa en bättre. Redan innan jag lagt ut min egen cykel på Blocket hittade jag en supersnygg cykel. Priset låg visserligen mycket högre än jag tänkt från början, men det kändes ändå rimligt. I det här läget började min cykelintresserade vän lägga sig i. Borde jag inte hålla mig till min ursprungliga plan? Byta kassett och cykla några säsonger? Varför skulle jag lura en annan oskyldig cyklist att köpa cykel med snart obrukbar cykelmojäng bara för att jag ville ha en ny?
Köpdjävulen hade ändå slagit sina klor i mig. Jag fortsatte att leta på Blocket, men nu efter en annan typ av cykel. Istället för att skaffa något jag egentligen inte behövde, ville jag köpa en tvåhjuling som en slags gåva till min cykelintresserade vän, att använda varje gång han är med mig. Stolt kan jag berätta att jag prutade ned priset på en fantastiskt fin gammal herrcykel med rostfria stänkskärmar och tre välfungerande växlar med en hundralapp. Min vän behöver således inte längre springa bredvid mig när jag cyklande tycker att vi ska ta oss till Apelviken, Getterön eller bokskogarna i Åkulla.
Det är verkligen ljuvare att ge än att få, för han blev så glad! ” Vad fin den är! Titta vad fort jag kan cykla! Det är som att trampa i smör!”
Så ett litet tips till alla i sommar. Den som inte kan glädja sig själv med en cykel, kan glädja någon annan med en.
Jag tror till och med att han smög ner i källaren innan han åkte hem bara för att torka av sadeln.
