Det gör ingenting att den här sommaren regnar bort.
Jag är ändå inte här. Jag är nånstans i tider som inte finns längre.
Med regnjackan på i ännu ett regn, ser jag päronen glänsa på vårt päronträd och tänker omedelbart på farmors inlagda päron med grädde med maränger till.
Jag riktigt känner smaken på den söta inläggningen. Skymtar till och med farfar där i ljusblå skjorta, säkerligen går han och krattar grusvägen fram till huset.
Farmors päronträd som fick päronrost och inte finns längre, växer upp inom mig på nätterna när jag sover. Med grenar som sträcker sig mot himlen och rötter som får mig att hitta marken igen.
Det är konstigt det där med rötter. Det är först när de inte finns, som man förstår hur viktiga de är. Det är de som håller en uppe, när världen faller.
Som när jag är på mataffären och ser förpackningarna med vaniljsås och plötsligt inser att jag aldrig mer kommer kunna bjuda Pappa på äppelpaj med vaniljsås.
Och det känns som om jag trillar ner för ett stup.
Alla andra i affären går och köper mjölk och väljer fredagschips men jag trillar ner för ett stup vid vaniljsåsen.
De är sitt eget universum, de där rötterna och minnena.
Plötsligt vill jag lägga in gurkor, precis som farmor gjorde hemma i Okome, där i efterkrigstidens Sverige när allt togs till vara på, fast-fashion inte fanns, och Sverige laddade för sin guldålder med tillväxt, välfärd som växer fram och reformer som liksom farmors gurkburkar, blir till ett lager som räcker. Räcker till många. Räcker till alla.
Och det är nånstans där som jag får ett frö till nya rötter att hålla sig i när Pappa försvunnit på det värsta tänkbara viset.
När han faktiskt dör, av en välfärd som inte fungerar längre. I en vård för äldre som inte fungerar, och inte fungerat på länge.
Och jag förstår inte varför vi inte demonstrerar eller gör uppror, när det finaste vi har, vårt samhälle inte fungerar längre.
Så jag går och köper böcker om att förändra världen, läser böcker om jämlikhet, rättvisa och hur man får samhällen starka igen.
Nånstans där, i ett ingenmansland mellan det förflutna och framtiden, finns man när sorgen blir som ett allt större hav man färdas på, längre och längre från land.
Två månader går, och man skymtar varken hamn eller horisont.
Det är då, halvvägs in i sommaren, som jag fyndar ringblomsfrön till halva priset på Coop.
Ringblommor som Pappa tycker så mycket om.
Ringblommor som farmor hade fullt av i trädgården, där Pappa växte upp och där vi barnbarn sen sprang runt knutarna med magen full av inlagda päron med grädde.
Jag går hem med mitt fynd och sår dem högtidligt. Små frön, som kanske blommar lagom till frosten kommer.
De kommer upp efter bara några dagar. Små tecken på liv som inte bryr sig om varken skyfall eller sorg. De bara växer.
Och jag känner att jag får nya rötter, ny mark att stå på. En mark jag tänker klä i ringblommor och nya tankar.
Vi kan inte låta våra mammor och pappor dö längre i en äldreomsorg som inte fungerar.
Vi ska bygga en ny värld nu.
