Semester är ju att vara någon annanstans. Om så geografiskt, eller mentalt.
Vi leds in dit, under den här trädkronan, av servitören på restaurangen vi hittat och landar som om vi just tagit steget ur flygplanet och promenerat in i Italien.
Trädet är format som ett paraply, modell större, lagom för en elefant, och liksom omsluter oss så vi får en alldeles egen värld där inne.
Eftersom skymningen faller så tänds de kulörta lyktorna i trädet och vi sugs in i en tidsmaskin och glömmer alla de där tunga dagarna som man tagit sig igenom, glömmer jobbplaner, halvvissna perenner som skulle planterats för tre veckor sedan och de envisa dammråttorna under sängen.
Darling blir nostalgisk och tänker på sin jorden-runt-resa han gjorde en gång och börjar prata om gnistret i havet utanför Nya Zeeland.
Vi beställer in oliver och italienska delikatesser och jag börjar slänga mig med mina små, få fraser på italienska jag kommer på.
”Vedere posti nuovi,” säger jag. Se nya platser.
Vi har det väldigt bra, där under trädet. Ser en helt ny plats, där under trädet. Det är som om vi reser jorden runt, där under trädet. Bara genom att landa i nuet och glömma allt annat.
”Man måste utsätta sig för något. Vara någon annanstans,” sa min vän Annakarin, när jag lite trött frågade henna nån gång i juni, vad man skulle göra denna märkliga Corona-sommar.
Komma någon annanstans. Skakas om lite. Stöta emot något, så man känner sina gränser och kommer på vem man är just nu, sa hon, som är så klok.
Och jag tror vi blir lite mer oss själva, där under trädet.
Nån dag senare tar vi bilen mot ett bestämt mål.
Vi har kartboken med, eftersom jag en gång för alla bestämt mig att inte lita på en mobil som tappar täckningen.
”Gillar du din personliga GPS,” frågar jag Darling med kartboken i knäet och skryter med att jag både har en vackrare röst och bättre täckning än en mobil.
Darling är jättenöjd med sin personliga GPS och jag säger sväng vänster, ta höger, kör rakt fram med blicken halva tiden i kartboken och halva tiden på rågblonda åkrar.
Allt går så bra.
Tills jag plötsligt blir hungrig.
Inget kan få mig så mentalt frånvarande som när jag blir hungrig.
”Var ska jag svänga nu,” undrar Darling då, och jag svarar att den personliga GPS:en inte har nån täckning längre så jag vet inte om vi är på väg 9, eller 11.
”Sväng här,˝ klämmer jag i! ”Vi går på känsla!”
Och vi svänger rakt ut mot en slingrande väg som går rakt in i sommaren känns det som.
Och jag tänker att min vän Annakarin verkligen har rätt.
Det spelar egentligen inte så stor roll var man hamnar.
Bara man kommer någon annanstans.
