Nina Persson: Vi måste vara alla djuraffärers våta dröm

Jag tror ingen kan förstå hur mycket denna femmånaders pälsboll har påverkat oss.

ANNONS

Kvinnan i personalkassan, på företaget där jag och mannen arbetar, frågar mig vänligt när jag ska betala; ”Åh, hur går det med lille Frans där hemma?”. Samma sak hände några dagar tidigare, då en annan kollega stoppade mig och undrade om vår nya familjemedlem hade ökat i vikt. Hade det varit en bebis det handlade om, så hade kanske saken varit mer naturlig. Nu är det dock en kattunge som engagerar så många i vår vardag. Förmodligen för att vi engagerar så många i honom…

Jag vet, jag har redan ägnat ett kåseri åt Frans, men jag tror ingen kan förstå hur mycket denna femmånaders pälsboll har påverkat oss. När han flyttade in i vårt hem den där lördagen i oktober, var det som om våra hjärtan ökade i storlek, för att rymma all den kärlek vi känner för honom. Så här långt är det väl inga konstigheter – så känner nog de flesta djurägare. Det här är på ett helt annat plan. De flesta köper en katt, och har sedan en katt. Punkt. Inte vi. Men det är i och för sig inget ovanligt för vår familj. Vi gör sällan något bara i en handvändning.

ANNONS

Jag vågar knappt tänka på hur mycket pengar vi har investerat i denna kattunge. Vi måste vara alla veterinärklinikers och djuraffärers våta dröm. Likt nyblivna förstagångsföräldrar, googlar vi febrilt efter information på nätet om minsta lilla hicka eller nysning, och köper glatt butikernas alla leksaker – trots att han helst busar med papplådor eller enkla pingisbollar. För att inte tala om alla besök hos veterinärer, under hans första veckor hos oss, då han oförklarligt tappade i vikt. Glatt (nåja) håvade vi upp plånboken, och investerade i allt det som skulle kunna tänkas tillmötesgå hans behov. Personalen på den lokala kliniken har redan lärt sig hans namn.

Låt mig även nämna statistiken min man nu för över hans vikt. Kattens alltså, inte min mans. Här lämnas inget åt slumpen. Minst två gånger i veckan får lille Frans vackert sätta sig i plastskålen på köksvågen och låta sig vägas in. Ska bli spännande att se hur länge det fungerar. Om ett halvår har han förmodligen tredubblat sin storlek. Och snälla, säg att det är helt normalt att alla ägare av inomhuskatter har webkameror hemma, som följer husdjurets dagar när man är på jobbet…?

Snart ska Frans åka på sin första övernattning, då vi ska hälsa på min mamma. Då jag frågade henne om det gick bra att han följde med, eftersom vi inte hade kattvakt, svarade hon glatt; ”Självklart ska Frans få sova över hos mormor!”. Ja, ni förstår att denna ljuvliga varelse har tagit sig in i allas hjärtan – oavsett om man har träffat honom eller inte.

ANNONS

Förlåt, kära kollegor – med och utan katt – för att jag bombarderar er med frågor om pälsvård, foder och kloklippning. Och jag ber om ursäkt om min man uppdaterar er om Frans toalettvanor på lunchrasterna. Vi är nog galna kattmänniskor båda två, men det står vi för. Mjau!

ANNONS