Vi lärde oss plus och minus och allas lika värde

Vi hade inga säkerhetsbälten. Men jag tror vi hade nåt som var så mycket tryggare än så. Vi hade en självklar känsla av rättvisa som vi lärde oss från både böcker och människor.

ANNONS
|

Det tryggaste ljudet jag vet, är en lågt brummande bil, som lugnt tar en genom höga mörka skogar, medan någon annan kör.

Jag tror det är mitt tryggaste barndomsljud. Att långsamt somna till det sövande ljudet från vår bil, medan granar höga som kyrkor svepte förbi utanför bilrutan på väg hem. Känslan att nånstans mellan kyrktopps-granarna och hemma, somna till, och sen bli lyft in från bilen när man är framme, rakt ner i sängen.

Vår bil var så stor när jag var liten. Den var röd, och otroligt fin.

Kanske var det därför jag blev så glad när jag och Pappa i somras, plötsligt gick rakt på vår gamla bil. Fint fickparkerad i en liten ruta, glänsande i solen som en knallröd godisklubba.

ANNONS

En Folkvagn Variant. Med dörrar bara framtill.

Vi stannade till och tog kort på den. Jag tog kort på Pappa och bilen.

Vi log och kände att helt plötsligt var det där som nyss var långt borta, det från en annan tid, närvarande. Det stod där och glänste som om dåtid var nutid och öppnade bildörren och sa: ”Varsågod! Kom in. Igen. Vi kör en tur.”

Och jag minns plötsligt somrar som var sandiga och varma, med mig och kompisarna som Mamma stoppade in allesammans i bakluckan på vår stora bil för att åka till havet. Jag tror vi var fem stycken. Minst. Eller i alla fall fyra.

Vi åkte och badade och där var inga säkerhetsbälten, bara barn och apelsinsaft på väg.

Och jag minns en känsla jag inte känt på länge. Den där känslan av ett tryggt ständigt vilande nu.

Och det dyker upp Skogs-Mulle, och en självklar känsla av rättvisa som man lär sig från både böcker och människor. Och att några klasskamrater har ursprung från ett annat land, det tänker man inte på. Vi är bara en och samma klass.

Vi hör ihop, i 3B.

Och det är som om jag vill hålla dörren öppen till allt det där. Jag vill inte stänga dörren.

ANNONS

Inte stå utanför och se att vår fina gamla bil, faktiskt inte är lika stor som när jag var liten. Den är mindre. Och trots att världen nu är så mycket större känns den som om den också krympt. För den verkar inte ha plats för allt det där som så lätt rymdes i bakluckan på vår röda Folkvagn Variant.

Vi hade inga säkerhetsbälten. Men jag tror vi hade nåt som var så mycket tryggare än så. Vi hade en självklar känsla av rättvisa som vi lärde oss från både böcker och människor.

Vi hade ett lugn. För vi levde inte i en värld som ständigt letar efter nästa ögonblick. Vi gick i samma klass. Samma skola. Vi läste böcker som alla lärde oss det viktigaste. Plus och minus, och allas lika värde.

Och jag förstår plötsligt varför jag blev så rörd så jag grät när jag röstade i söndags. Därför att där stod dörren vidöppen till just det. Allas lika värde. Att allas röst är lika mycket värd. Och jag förstår varför jag gråter helt andra tårar dagen efter.

Och jag tänker på den där gamla skogen jag lekte i när jag var liten, den som var så oändligt stor. Jag vill inte gå tillbaka och se att den blivit liten.

ANNONS

Jag vill leva livet med en oändligt stor skog inom mig, så att allt det jag lärde mig som barn aldrig slutar växa.

ANNONS