Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Annika Karlbom
Bild: Annika Karlbom

Malin Rockström: Vi har inga lik i garderoben men fullt av dem i trädgården

Nu utlyser jag en no go-zone.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Känsliga läsare varnas. I dag ska vi prata om mord. I plural. Somliga kanske skulle kalla det naturens gång, survival of the fittest, störst går först. Men jag kallar det mord när djur dödar varandra och jag blir inblandad för att brottsplatsen är min trädgård.

Årets första mord var ett synnerligen brutalt och otäckt fall. Mördaren är identifierad men har så vitt jag vet inte blivit haffad och straffad. Från början: Våra närmsta grannar var familjen Skata. De bodde i en häck utanför vårt sovrumsfönster. Den trevligaste lilla familj man kan tänka sig. Förra sommaren hade de tre tokroliga ungar som betedde sig som barn gör mest. De lekte och härjade och när de blev för stökiga fick de bannor av föräldrarna. Barnen flyttade hemifrån och mor och far blev kvar. Herr och fru Skata levde ett lugnt liv och vi språkade lite när vi sprang på varandra på gården.

Tidigt i våras, usch jag ryser när jag tänker på det, gjorde min sambo den fruktansvärda upptäckten. Den ena skatan hade blivit mördad under äppelträdet! Vi bedömde att den skyldiga var en glada som under en längre tid terroriserat paret. Det var förfärligt. Änke-skatan gick och letade efter sin käresta, dagarna i ända. Det var tjäle i marken så det dröjde innan vi fick grävt ner skatliket. Varje dag i två veckor satt skatan vid mordplatsen med nerböjt huvud och sörjde, och jag önskade så att jag kunde ringa hem skatungarna för att trösta sitt lilla skatpäron.

Men så en morgon så var inte skatan ensam längre! Den hade träffat en ny. En mycket tjattrigare partner, som då rakt inte ville flytta in i det gamla boet. Nej det dög inte. Istället började de renovera sommarstugan fyra häckbuskar bort. Som alla vet så tar renovering både tid och kraft, så vi får väl se om det nygifta paret utökar sin familj i år. I vilket fall önskar vi dem all lycka.

Den är sorgligt men Änke-kråkan verkar ha kunnat gå vidare. Nästa mord är ÄNNU värre. Och det rör sig om barn så nu är det verkligen dags för den känslige att sluta läsa.

Vi hittade ett gräsandsbo i buskarna. Först fick jag panik, var detta en bra plats för ällingar att växa upp på? Här finns inget vatten, men en stor väg och vilda människobarn. Men efter ett par dar var jag taggad. Jag skulle bli styvmormor! Jag skulle bygga en damm åt dem! Allt skulle bli bra. Men så blev det mord.

Min mamma var på besök och skulle kolla till mamma And. Då var boet tomt! Ingen mamma och inga ägg! Inte ett äggskal, inte ett spår. Först misstänkte jag att haren som åt upp min spenat kvällen före var både påskhare och kidnappare. Men efter lite efterforskningar och tips lutar det åt att det är en räv som ligger bakom dådet. Oförlåtligt. Kan inte ens föreställa mig vad mamma And går igenom just nu.

För en stund sedan var jag ute och vattnade. Under äppelträdet låg en duvvinge. Jag bryter samman, det måste få ett slut. Jag utlyser mordfri zon och no go-zone för fåglar som vill ha livet i behåll! Rädda era knottriga små skinn, kom inte hit!