Anita Nyman: Varför har alla på tv blivit sådana lipsillar?

Alla blir rörda av allting.

ANNONS
LocationHalland|

Har ni noterat att det gråts väldigt mycket på tv nuförtiden? I ”Så mycket bättre” gråter artisterna så fort någon annan spelar deras låt, i ”Idol” och ”Talang” gråter juryn när ett framträdande är ovanligt fint och i sportens värld gråts det när det går dåligt och det gråts när det går bra.

Men allra mest lipas det nog ändå i ”Allt för Sverige”. Jag har alltid tyckt att det verkar vara ett gräsligt program med hysteriska deltagare, och jag har blivit avskräckt av förhandsreklamen. Men den här säsongen bestämde jag mig för att kolla vad det är för elände de är så ledsna över hela tiden.

ANNONS

48 sekunder (ja, jag klockade) in i första programmet börjar en amerikan gråta för att hon ska få åka till Sverige, där hon har sina rötter. Några minuter senare gråter några innan de stiger i land i Sverige (varför de åker båt den sista biten framgår inte). För att inte tala om vad de gråter när de kommer iland. Och det skriks mycket också. De gråter av rörelse och skriker av glädje om vartannat. Alla blir så rörda av allting som möter dem i landet som en tidigare generation en gång tvingades lämna. Just det, tvingades. Jag är inte säker på att jag tolkar det rätt, men jag får känslan att den omständigheten kommer som en nyhet för mer än en av dem, att det inte bara var för skojs skull som förfäderna vinkade adjö till sina föräldrar och sin hembygd för att aldrig mer komma tillbaka. Vanliga orsaker var ju att det inte rådde religionsfrihet här och att åkerlapparna hemma inte kunde föda så många. De var tvungna. Precis som det är idag när folk flyr från omöjliga villkor i sitt hemland. Men det är ju inte alltid som vi mer lyckligt lottade begriper det heller. Alltför ofta har ordet ”lycksökare” föraktfullt använts om folk som flyr från krig, fattigdom och förtryck. För övrigt, om nu några tar sig till ett annat land för att just söka lyckan, vad är det för fel på det? Lyckan söker vi väl lite till mans och kvinns, men alla behöver inte riskera livet på Medelhavet för att göra det. Det verkar som att det där att söka lyckan är förbehållet rika personer. När fattiga människor gör det betraktas det som något skumt.

ANNONS

Ett annat gråtprogram är ”Secret song”. Där framför en kändis en sång för en annan kändis vars anhöriga också är med på ett hörn. Tårarna flödar. Här får jag erkänna att jag själv blev lite rörd i tv-soffan när jag såg första programmet. Fast inte så att jag lipade förstås. Verkligen inte.

Jag undrar när all denna gråt kom in i tv-bilden. När blev vi så känslosamma? Inte gräts det offentligt förr i tiden? Int grät Stenmark när han tog hem sina världscupsegrar? Eller ABBA när de vann Eurovision i Brighton 1974?

Okej, tycker kanske ni, det är väl bra att folk vågar uttrycka sina känslor? Jo, men har det inte gått inflation i tårarna? Och hur kan nyhetsankare och utrikeskorrar hålla ögonen torra när de rapporterar om att halva befolkningen i Afghanistan riskerar akut hunger, samtidigt som en deltagare i någon kocktävling gråter floder för att sufflén föll ihop?

ANNONS