På mornarna när jag kör till jobbet drabbas jag ofta av tankar på saker och människor som jag inte skänkt en tanke på åratal. Det är som om jag i mitt nyvakna, småstressade, superskärpta tillstånd har en hjärna som är mycket skojigare och påhittigare än den vanliga gamla tråkhjärnan. Ofta dyker det upp ett namn och ett ansikte, kanske en unge från simskolan 1994, som sedan ockuperar min tankeverksamhet i ett par dar.
”Sofi från simskolan! Herregud, vad blev det av henne? Hon måste ju flyttat från stan innan skolan började, inte är hon med i någon skolkatalog!? Jag får kolla när jag kommer hem!”
Den senaste slumpmässigt utvalda morgontanken rörde ett ting. Eller ett och ett, ett virrvarr av ting. Under min barndom var den ett naturligt inslag i så många fina och roliga stunder, men nu ser man det aldrig. Jag talar såklart om träull!
Träull – ett underbart material. Ull av trä. När jag var barn kunde träull betyda två saker: jul eller present. Båda var lika bra! Pappa fick skitstora julkorgar fullproppade med korv, Stilton i blå glasburk och andra godsaker i julklapp från jobbfolk, och hela härligheten låg nedbäddad i träull. Jag fick ha träullen på mitt rum tills jag hade utfört en lite väl omfattande dekorering med den. Då blev mamma tokig och sa att jag aldrig mer skulle få ha träull på mitt rum.
Men det var ljug. För varje gång man fyllde år på 90-talet så fick man tvålar och badkulor från Bodyshop i present av sina vänner. Och gissa fem gånger vad dessa små färgglada doftande underbaringar låg och vilade sig på i den lilla korgen de överlämnades i?
Sen hände nånting. Träullen i Bodyshops korgar byttes ut mot något jag tror de kallar pappersull. Mörklila eller annan skitful färg. Inte samma känsla av tradition och lyx direkt. Därefter gick det över en natt. Träull var inte längre en grej, vi pratade inte om det och folk slutade ge bort vinflaskor i trälådor med skjutlock fyllda med träull.
Det är så jävla sorgligt att jag vill lägga mig ner och böla i min mammas knä. Det var alltså minnena av träullen och dess betydelse under min uppväxt som drabbade mig på väg till jobbet häromveckan. Och känslan vägrar lämna mig. Det är för mycket lösa trådar, jag har för många obesvarade frågor. Vad hände? Blev det omodernt? Blev det dyrt? Är träull en restprodukt eller finns det träullsfabriker? Vad använder man för emballage när man fraktar uppstoppade elefanter i trälårar om det inte finns träull?
I vanlig ordning är det min kära kollega som får agera kurator när jag kommer till kontoret med huvudet i annat än jobb. Han brukar ha bra svar, men när det kom till träullen gick han bet. Så blev det dags för semester. Innan jag gick hem fick jag en sommarpresent av kollegan. Olika goda grejer som sätter guldkant på en ledighet, vilande på en liten, liten bädd av träull. Min glädje visste inga gränser! Jag lade den i en skål och tänker att jag ska plocka fram den vi speciella tillfällen så mina barn också förknippar träull med lycka!
