Det är när vi går där på kyrkogården en vårdag, kryssar mellan gravar och stationer med vattenkannor, fåglarna kvittrar och man känner att världen är på väg mot liv, när Mamma, som går där och tar hand om alla sina döda, plötsligt säger:
”Och här ska jag också ligga sen.”
Som om det var det allra mest naturliga. Som att gå och köpa en liter mjölk ungefär.
Och Mamma går vidare till nästa grav, kanske en morbror. Mamma vet. Hon har koll på alla sina döda.
Hon vet att både liv och död är naturligt och det är bara jag som saktar på stegen mitt där bland fågelkvittret och känner att världen liksom slutar röra på sig inuti.
”Och här ska jag ligga sen.”
Det känns lika onaturligt som att jorden slutar snurra.
Jag hör nåt slå inuti. Nåt i djup järnmalm.
Och inget känns riktigt självklart längre. Knappt ens att gå och köpa en liter mjölk.
Sen är hon då av det segare slaget min Mamma. En riktig Supermamma brukar jag tänka.
Och så vitt jag vet är hon inte det minsta döende. Trots att hon har både kroppsliga och själsliga skavanker, och inte fick nån bra start alls i livet.
Och vi har att brås på i släkten. Mormor blev 97 år. Farmor 99 år. Alla blir så gamla i vår släkt. Så döden har varit så långt härifrån, som om den fanns i ett annat land.
Men det är när Mamma säger sådär som hon gör, som jag känner att kartan ritas om.
Något kommer närmre.
Jag försöker gå ikapp Mamma, som går där med snabba steg och gör fint på gravarna.
Plockar bort visset och dött. Planterar nytt och fint. En pensé här, en påsklilja där.
Sakta slutar järnmalmen slå inom mig och fågelkvittret hörs igen.
”Jag hämtar en vattenkanna till,” ropar jag till Mamma.
Som ständigt är ett steg före mig.
Fram till nu, är den där dagen på kyrkogården, ett minne som lagt sig därinne bara. Som något man lagt ett lock på och inte vill veta av.
Men plötsligt har Mamma legat vaken en natt och kommit på att hon ska flytta. Flytta till sin barndomsplats.
Där, där allt startade. Där granarna står tunga, räven kan smyga nära om nätterna och grannarna är lika glesa som mobiltäckningen.
Vad gör man när en Supermamma får för sig att lämna stan?
En Supermamma som kan berätta spännande historier om is på kinden från andedräkten när hon vaknade på morgonen i det gamla huset som de bodde i.
Det är liksom mytiska berättelser.
Som då när hon körde av vägen mitt i skogen där i inre Halland, med sin fina Folkvagnsbubbla. Och en traktor räddade henne. Lyfte henne och bilen tillbaka på vägen.
Min Mamma är tuff. Supertuff. I kortklippt fin frisyr. Och orädd, även om hon själv tyckt hon inte haft så mycket kraft.
Och på nåt sätt vill man alltid ha en Supermamma nära. Det är säkert själviskt, jag vet.
Och handlar säkert om den där kartan som ritas om, varken jag vill det eller ej.
”Och sen är det nära till äldrehemmet,” säger Mamma med samma självklarhet i rösten, som den där dagen på kyrkogården för nåt år sen.
Vad gör man när en Supermamma lämnar stan?
För vart flyttar en Supermamma sen, när hon lämnar för nästa ställe?
