Några gånger i livet står man inför val i livet. Jag menar inte de där dagliga besluten om vad man ska äta till middag, eller vilket resmål man ska välja under semestern. Nej, jag menar de riktigt utmanande valen, som gör att man nästan får svindel. Ibland kombineras det med sorg och rädsla, men förhoppningsvis genererar det oftast glädje och pirr i magen. Och vissa gånger är den en blandning av allt. Som för mig just nu.
För ett par veckor sedan tog jag nämligen ett av dessa stora beslut. Och min kropp och själ hisnar vid blotta tanken. En slags skräckblandad förtjusning skulle man kunna säga. Just nu kommer jag inte berätta om exakt vad det gäller, och jag hoppas att ni har överseende med att jag talar lite i gåtor ett litet tag till. Men det var ett val jag gjorde med magkänsla och hjärta- och det brukar oftast vara det rätta. I varje fall för mig.
Det är inte många gånger jag har stått inför livsavgörande val i livet. Jag är nog i grunden en ganska försiktig och trygghetssökande person, som helst väljer det lätta vägen. Som inte kostar på. Men ibland har jag vågat hoppa. Ut i något som jag inte känner till, och där jag inte vet hur jag kommer landa. Men jag har haft tilliten till mig själv, och till min egen kapacitet. Det brukar bli bra till slut. Det gäller bara att våga bli huvudpersonen i sitt eget liv. Tänj på dina gränser och väx med dem.
Häromdagen höll jag en presentation för över hundra personer. På scen - med strålkastare riktade mot mig - och där jag hade allas fulla uppmärksamhet just där och då. En situation som många säkert hade skurit av sig ett finger för att slippa. Och exakt sådan var jag också väldigt länge. Jag hatade att prata inför folk. Men med åren har jag lärt mig att hantera situationen, och jag har medvetet valt uppdrag där jag har utmanats i just detta. Jag har vågat hoppa ut i olika sammanhang, och för varje gång har jag vuxit och blivit starkare.
Står du kanske själv just nu inför ett val i livet, där du inte vet om du ska våga hoppa. Gör det! I de allra flesta fall går det bra, och du landar mjukt. Om inte på en gång, så åtminstone efter ett litet tag. Och gör du inte det så har du kanske någon som fångar upp dig om det gör ont. I annat fall så tänk att jag gör det - om än inte fysiskt, så på ett mentalt plan. Jag vet hur svårt det kan vara att stå ensam i ett tufft beslut. Det krävs mod. Men det modet finns i oss alla – både i dig och i mig.
Livet är så kort, och då får man inte missa chanser i livet. Jag har redan hoppat. Det får bära eller brista. Och jag hoppas att jag landar mjukt. I vår lämnar jag en del av tryggheten i mitt liv, för att gå in på mer okänd mark. Med en viss känsla av oro, men mest genuin glädje och stolthet över mig själv. Våga hoppa, du också. Jag tar emot dig om du faller hårt.
