Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Adrian Alebo Andersson: Världens bästa fotboll spelades inte i VM

När jag bestämde mig för att inte se en sekund av det här mästerskapet visste jag att jag gjorde det förbjudna.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

”MESSI!” skrek nån så det ekade över skolgården. Det betydde att han, på ett sätt som ingen riktigt kunde förklara, blev Messi. ”RONALDOOO!” skränade nån annan, och plötsligt stod den moderna herrfotbollens två giganter öga mot öga på Påskbergsskolans småleriga plan. Jag gick i fyran och såg snart samma plan äntras av Xavi, Forlán, Iniesta, Sneijder, Zlatan och Casillas. ”KÄLLSTRÖM!” skrek jag, för honom blev det aldrig något bråk om vem som skulle va.

Jag har alltid älskat fotboll. Inte på grund av guldspröjsade arenor, mönsterklippta gräsmattor eller minst lika mönsterklippta frisyrer. Nej, jag älskar fotboll för att historierna som skrivs mellan två mål är några av världens bästa – för att varje fotbollsplan är ett blankt ark och varje fotboll är en vässad penna. Från Rios rangligaste kåkstäder till Katmandus kargaste bergväggar är fotboll ett av de där allt mer sällsynta språken som alla både talar och förstår. Det kallas inte ”the beautiful game” för ingenting.

När vi stapplade in i klassrummet igen hade ett lag vunnit, ett lag förlorat och ett imaginärt publikhav blivit blåsta på biljettpriset de fick betala för att se världens två dyraste lag bete sig som ett gäng tioåringar i en kvart. Men publiken var just den här dagen, den 2 december 2010, trots allt inte den största förloraren. Medan vi befann oss i vår fantasivärld satt nämligen 22 fullvuxna män i en allt för verklig värld och räckte över arrangörskapet för VM 2022 till Qatar.

Tolv år senare, dagen innan avspark i det lilla emiratet, kände sig FIFA:s president Infantino tvungen att försöka tysta mästerskapets mest högljudda kritiker vilka irriterande nog innefattade människorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch. Så han höll en timmeslång monolog där han med konstpauser värdiga ett kommunalråd från Norrtälje berättade att han kände sig qatarisk, arabisk, afrikansk, gay, funktionshindrad och som en migrantarbetare. Innan någon ringde 1177 hann presidenten dock säga att han varken var gay, funktionshindrad eller en migrantarbetare men att han visste hur det kändes eftersom han brukade ha rött hår.

När jag bestämde mig för att inte se en sekund av det här mästerskapet visste jag att jag gjorde det förbjudna, bröt mot all fotbollsetikett och blandade fotboll med politik – någonting som FIFA målat upp som den absolut största björntjänsten man kan göra sporten. Men är det verkligen så? Är ”politiken” – i det här fallet att ifrågasätta varför VM är en reklamkampanj för en regim som avrättar homosexuella, förtrycker kvinnor, röjer undan meningsmotståndare och låtit arbeta ihjäl över 6500 slavar i mästerskapsbyggen – verkligen det värsta vi kan blanda fotbollen med? Det finns ju så många andra blandningar som borde kännas snäppet dassigare. Fotboll och mutskandaler är en. Fotboll och människorättskränkningar är en annan.

Qatars världsmästerskap har inte varit ett mästerskap för hela världen – det har varit en privat fest för de allra mest privilegierade. På Påskbergsskolans småleriga plan skriker fyror kanske inte längre Källströms namn, men jag hoppas innerligt att de inte slutat drömma. Jag hoppas att de bygger arenor dit alla är välkomna, bär vilka kaptensbindlar de vill och gör mål som får världen att stanna. För kanske är fyrors fantasivärld den enda platsen där ”the beautiful game” lever upp till namnet. Kanske är det den enda platsen där fotboll fortfarande är fotboll.