Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Dagens kåsör: Anita Nyman
Dagens kåsör: Anita Nyman

Anita Nyman: Trångt på tronen med alla deckardrottningar

Det där med deckare kan man undra över. Varför är vi så förtjusta i att läsa om död och elände när världen är så full av död och elände utan att någon behöver hitta på det? I Sverige dödas i snitt runt 13 kvinnor om året av sin partner eller expartner. Det skrivs det alldeles för lite om

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Istället läser vi om fiktiva mord på kvinnor där gärningsmannen, för det är ju oftast en man även i deckare, inte avslöjas förrän i sista kapitlet, och då är det inte alls så ofta partnern som är den skyldige utan någon mycket mer överraskande.

Bokens kommissarie däremot brukar inte vara överraskningarnas man. Det är en lite trött medelålders herre med ett kraschat äktenskap bakom sig och något vuxet barn som han har dålig kontakt med. Dessutom slarvar han med sin hälsa. Han dricker för mycket alkohol och kaffe (alltid lika dåligt i polishusets kaffeautomat) och röker han inte längre så står han ständigt på randen till återfall.

Kommissarien har också påfallande ofta en alldeles speciell musiksmak. Inga allätare här inte. Någon gillar bara opera, någon har en hylla full av cd-skivor med uteslutande kvinnliga vokalister. Någon kör jämt sin Kind of blue av Miles Davis i bilen. Så får författaren tillfälle att briljera med sina musikkunskaper. Jag är nämligen säker på att kommissariens musiksmak alltid råkar överensstämma väldigt mycket med författarens.

Även om jag gillar den här standardkommissarien så som man gillar ett par väl ingångna fårskinnstofflor är det ju uppfriskande att de alltfler framgångsrika kvinnliga författarna i genren bjuder på mer variation när det gäller brottsutredare.

Fast – kan ni förstå varför varje kvinna som någonsin har skrivit en deckare kallas deckardrottning? Några deckarkungar finns inte, och själva grejen med en drottning är ju att det ska finnas en i varje monarki. Ja, möjligen någon änkedrottning också. Men Sverige fullkomligt dryper av deckardrottningar.

Och utan att nämna några namn undrar jag ibland hur mycket som egentligen krävs när det gäller det rent litterära för att bli deckardrottning. Det skadar nog inte att ha några högskolepoäng i marknadsföring också. Jag köpte för ett antal år sedan den allra första boken i en nu mycket känd kriminalserie. Efter de första kapitlen fortsatte jag att läsa av ren fascination över att författaren fått boken utgiven.

Nä, henne blir det aldrig något av, tänkte jag, och långsint som jag är läste jag aldrig mer någon bok av henne.

Men det var det andra som gjorde. Snart blev denna författare Sveriges bäst säljande. Enligt hennes egen hemsida, prydd med sexiga modellbilder som möjligen ökar försäljningen, har hennes böcker getts ut i över 60 länder. Hon rumlar runt i Kändisverige, svänger sina välvaxade i Let’s dance, åker tåg i På spåret, talar ut i pressen och öppnar privat läkarmottagning för andra stenrika damer.

Avundsjuk, jag? Lite kanske. Men jag skulle hellre offra mitt högra ben än att ställa upp i Let’s dance. ”Surt sa räven” må vara mitt mellannamn, men det där sista är faktiskt nästan sant.