Det finns alltid något att fira. Att man läkt fint efter en operation, att man fått ett barnbarn eller att man vunnit en go Traderaauktion. Eller så kan det räcka med att fira att man inte råkat ut för något jäkelskap senaste tiden.
I min familj har vi ärligt talat varit lite dåliga på småfirandet det sista, allt går så fort. En tradition vi dock vårdar ömt är firningen av veckans tråkigaste dag, tisdagen. Vilken skitdag det är alltså. Måndagar är ju ändå lite spännande.
”Håhå, vad döljer denna nya fräscha vecka i sitt sköte?”, tänker man där man sitter på sängkanten och gnuggar sömnen ur ögonen på måndagsmorgonen. Sen kommer tisdagen, bakfyllan efter måndagens överambitiösa inställning till livet.
Tisdagen är längst från allt, det regnar alltid på tisdagar (källa: min känsla) och den har inga andra egenskaper än att bara vara just en dag. Min sambo Andreas och jag insåg tidigt i vårt förhållande att vi delade samma bild av tisdagar och införde därför TT – Trevliga tisdagen. Från att ha varit de tristaste 24 timmarna i veckan till att vi nästan kanske längtar lite efter att det ska bli TT.
Firningen går helt enkelt till så att man äter något jättegott OCH snacks på kvällen, trots att det bara är en vanlig sketen tisdag. I dessa tider så är TT-budgeten lite begränsad och det blir oftast frysen-surprise till huvudrätt och kanske knaprig morot i soffan. Det blir bra det också, egentligen är det ju bara psykologi. Om man får morot när det är TT och TT är lika med fest så blir morot kul. Någon vecka då och då i alla fall.
Ett mer klassiskt firande är ju födelsedagar, de bästa dagarna jag vet. Man får fira hur man vill men jag tycker verkligen att man ska unna sig ett fir. Det behöver inte vara något storslaget, men omslut dig med födelsedagskänsla. Denna dagen, för si och så många år sedan, var du en alldeles nyfödd liten rackare. Vi firar att den där lilla hjälplösa krabaten fått vara med ännu ett år, tänk vad den fått se. Otroligt.
Jag känner att jag ligger minus på firarkontot efter pandemitidens alla inställda fester och uppskjutna bröllop, så jag har blivit tvungen att börja planera något storartat. Eftersom jag blir mer lik min far för varje år som går så har jag senaste tiden adopterat hans intresse för matematiska uträkningar. I mitt fall behöver det alltid vara en miniräknare inblandad eftersom jag inte fick ärva den där delen av hjärnan som kan huvudräkning.
Natten är en bra tid att slå grejer på miniräknaren, till exempel hur gammal jag är när jag amorterat klart på huset och sånt, men framförallt för att räkna ut när vi har bäst förutsättningar för att kunna genomföra ett riktigt jävlar anamma-firande härnäst. Min familj har ett skapligt bra firarår att se fram emot 2028, men om vi lägger till 10 år och låter det bli 2038, då, DÅ! Jag fyller 50 år, Bertil fyller 25, Assar 20 och det ofödda syskonet 15 år. Andreas fyller 59 år men får faktiskt fira 60 årsdagen i förskott. Eller ännu bättre, fira redigt två år i rad! Jag måste nog vila fram till 2038 så att jag är i riktigt bra form när det väl är dags.
