Om till exempel min jobbdator inte startar och jag ringer IT-service, blir jag glad om de svarar: ”Hördu Erika, det här var för svårt för mig. Jag måste tillkalla en av mina expertkollegor.”
Ännu bättre är det om expertkollegan sedan ringer tillbaka och säger: ”Det här var ett mycket ovanligt fel. Vi måste kolla med någon på riksnivå, vilket eventuellt kan ta några dagar. Är det okej för dig?” Det är definitivt mycket mer okej än om de startar igång min dator på trettio sekunder, vilket snarare är mer regel än undantag.
För inte så länge sedan råkade jag, på arbetstid, ändra facebooks inställningar till portugisiska. Tänkte ganska så omedelbart att jag, som läst spanska i tre år på gymnasiet för hundra år sedan, enkelt skulle lösa det. Spanska är ju så likt portugisiska.
Trots att jag försökte jämföra med den svenska varianten, var det stört omöjligt. Det gick inte och det kändes superpinsamt att be IT-avdelningen om hjälp. IT-avdelningen, hånskrattade däremot inte alls utan hjälpte mig snabbt att ändra tillbaka.
I fredags blev det knas med låset till min lägenhet. Jag kom helt enkelt inte in, eftersom nyckeln inte gick att vrida runt. Efter många om och men fick jag ta på hyresvärden som var på sitt lantställe åtta mil härifrån, vilket gjorde att jag blev hänvisad till hans son. Denne frågade om jag hade provat olja låset, varpå jag svarade att allt sånt fanns på insidan av dörren.
Detta var dock inte helt sant. Jag äger ingen låsolja. Förvisso hade jag kunnat köpa, men också plånbok och kontokort låg i tryggt förvar inlåsta i min lägenhet. (Detta är förvisso också ljug. Jag har helt enkelt aldrig tänkt på att köpa låsolja.) Hyresvärdens son lovade att leta fram en huvudnyckel och ta sig till lägenheten.
Själv var jag hemma hos en kompis för att tina upp efter att ha stått och pressat mig mot en omöjlig nyckel och en lika omöjligt låst dörr. Efter en kort stund ringde sonen tillbaka och berättade att nu var dörren olåst. Olja. Inget jättekrångligt bekymmer, alltså. Snarare lite löjligt.
Desto bättre kändes det härom veckan när jag, på jobbet, skulle försöka få in en glashylla i ett skåp med skjutdörrar. Det var lika svårt som att byta facebookinställningar. Någon sade att vi skulle ringa vaktmästarna eftersom sånt här är en vaktmästares arbetsuppgifter. De har ju till och med verktyg för såna grejer. Själv har jag inte ens en mejsel på mitt kontor.
Vaktmästarna kom och jag såg deras leenden när jag bad dem om att sätta in glashyllan. Jag förstod att de tänkte: ”Det här fixar vi snabbt.”
Det tog dem en halvtimma. Plus avskruvade skjutdörrar. Själv har jag ju som sagt varken mejsel eller låsolja.
