Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anita Nyman: Tänk nakna sladdar under en varmvattenberedare

Ni vet villatidningarnas före- och efterbilder som visar hur eländigt allt såg ut före renoveringen och hur fantastiskt fint det blev när arbetet var klart? Vi bor fortfarande i en förebild. Eller, det är verkligen ingen förebild, tvärtom. Mer ett varnande exempel.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

De första månaderna som stugägare i Dalarna har varit en Väntan På Elektrikern. Jag misstänker att hantverkare är ännu mer eftertraktade än vanligt i dessa dagar, eftersom folk ser om sitt hus istället för att resa utomlands. Ja, med undantag för tidigare generaldirektören för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, då förstås. Han tyckte ju synd om familjen som har fått stå tillbaka i alla år när han har haft tunga befattningar i rikets tjänst, snyft snyft, och nu ansåg han sig tvungen att åka till Kanarieöarna för att träffa sina anhöriga både i november och december. Förlåt, det här blir en lång utvikning, men jag förstod aldrig vad hans prioritering av karriären och hans långa försummande av familjen hade med den där skandalen att göra. Det privata livsvalet borde han väl ha funderat över innan, istället för att invänta en livsfarlig pandemi?

Men till saken. Vårt fritidshus är egentligen två stugor på samma tomt. En pytteliten och en ännu mindre. Den pyttelilla kallar vi för Storstugan och den ännu mindre för – ja just det, ni hänger med – Lillstugan. Eller Bastun, eftersom den invändigt helt är klädd i obehandlad, mörknad träpanel. I båda stugorna måste elen dras om. Någon har nämligen för länge sedan, med mer energi än sakkunskap, dragit ledningar hit och dit på ett sätt som inte gör världen till en säkrare plats. Det sticker ut sladdar lite överallt på ett till synes slumpmässigt sätt. El-centralen ser ut som ett råttbo och i badrummet… ja badrummet ska vi inte tala om. Tänk nakna sladdar under en varmvattenberedare.

Innan Elektrikern kommer och förvandlar hela bygget till en arbetsplats är det ingen idé att börja med något annat. (Ja, vi kallar honom Elektrikern så där vördnadsfullt med stort E.) Detta kan möjligen bespara oss en hel del arbete på sikt, för under väntetiden hinner man bli hemmablind. Nu har ögat nästan vant sig vid den murriga Bastun. Det är rätt mysigt ändå att sitta där inne och grilla korv i kaminen utan att bländas av något vitt och fräscht. Vitt och fräscht är väl rätt ute förresten? Och det här är ändå inget ställe där man sitter och glor på väggarna, murriga eller ej. Nej, man tittar ut genom fönstren.

Utsikten mina vänner, utsikten! Man kan nästan säga att det i första hand var en utsikt vi köpte. Den är så vacker att den kan taura (tåra) en gris, för att uttrycka det som den hallänning man är. Vi ser miltals ut över skogar och berg, och så fort man kommer upp till våra stugor så infinner sig ett stort lugn. Man står kvar och fån-glor ut över landskapet en lång stund. Sedan går man in, ser de nakna sladdarna under varmvattenberedaren och lugnet blir genast mindre påfallande.

Man får ta det onda med det goda. Det gäller ju det mesta här i livet.