Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Malin Rockström kåsörbild Bild: Annika Karlbom
Malin Rockström kåsörbild Bild: Annika Karlbom

Malin Rockström: Svunna tider inte lika kul på riktigt

Det brukar bli så när jag läser och lyssnar, att jag fastnar i ett tema.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Det senaste halvåret har mitt ljudboksfokus legat på den väldigt breda icke vedertagna genren ”böcker som utspelar 1400-1700-tal”. Det har blivit släktberättelser, häxbränning, mylingar, platonisk kärlek, fattiga drängar och allt däremellan.

Det brukar bli så när jag läser och lyssnar, att jag fastnar i ett tema. Jag gillar inte att kasta mig fram och tillbaka genom tid och rum så istället grottar jag ner mig och blir färdig.

Egentligen har jag ingen aning om hur svenska språket lät för en herrans massa år sedan. Nog begriper jag att författarna till böckerna jag läser inspirerats av dåtiden men skrivit så att vi ska förstå i nutiden, MEN ÅH vad härligt det är! Just nu tänker jag på 1500-talska, jag söker efter mina hosor och sen ska jag assistera min son som sitter på avträdet. Min familj vill tyvärr inte vara med och lajva gammeltid. Fästmannen ser stilla på medan jag är inne i ännu ”en period”, äldsta sonen himlar som vanligt med ögonen och suckar högljutt medan yngste sonen vrålar

”VAD SÄGER DU BAJSKORVMAMMA!?”

Så jag vänder mig till mina trogna vänner – katterna. De skiter i vad jag säger så länge jag klappar jättelänge.

När storasyster katt sopar ner lillasyster från altanen ser jag min chans att utbrista:

”Men Sockan! Så gement av dig, att behandla din rara syster så illa! Hon som är så älskvärd!”

Oj vad jag myser när jag får prata låtsasspråk!

Jag är så fascinerad av svunna tider – språket, kläderna, samhället, djurhållningen, hantverket – och jag glömmer så lätt att det inte var bättre förr. Det var pest, smittkoppor och bröstsjuka i tid och otid. Det var fattigt, kallt och farligt. Kvinnosynen var förfärlig och råkade man uppfinna hostmedicin skulle man brännas som häxa.

Så kom det sig att jag för några veckor sedan fick testa på gammeltid på riktigt, i mitt eget hem! Flera mornar i rad vaknade jag med pärlband av bett över magen och ryggen.

”Förbannade klimatförändringar, myggorna vaknar tidigt!” tänkte jag, tills jag insåg att det inte var myggbett. Tro mig, jag kan mina myggbett efter att ha varit deras favoriträtt i 34 år. Jag använde mig av modern teknik och fick då veta att jag hade loppor i sängen!

Givetvis fick jag panik. En hel helg sanerade jag alla sovrum, gjorde storbyk och bad till Gud. Därefter försökte jag, på modern svenska, förklara för katterna att jag uppskattade gesten men hellre har ett 2020-tals sovrum än en 1600-tals sängkammare med hög artrikedom.

Jag tror att jag löst vart gåvorna kommer ifrån. Ena katten, Russin, har en beundrare. Beundraren är en fasan. Varje morgon sitter han på altanen och väntar på Russin. Russin går ut och bankar skiten ur fågelstackarn och sen går hon in och lägger sig i min säng. Hur ogärna jag än vill lägga mig i katternas kärleksliv så kommer jag behöva ingripa om lopperiet fortsätter. Min förhoppning är att fasanen ska göra en ärbar katt av mitt lilla Russin. Om han anhåller om hennes tass så kommer jag ge mitt medgivande, om så bara för att kunna ta in fasanen och tvätta honom i loppmedel