Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Per Colliander: Svår språklig förbistring är förklaringen

Skit händer, som bekant, men vi får redan från början erkänna att förvirringen det skrivs om är kåsörens fel, då han inte är en fena på portugisiska.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

I en fattig by i Portugal, närmare bestämt på den gröna ön Madeira, har kåsören ett litet fuktigt hus med uselt elsystem och bristfälligt avlopp. Det gör inget, för att ligga i just denna by, är huset både modernare och mindre fuktigt än de flesta. Om man nu bortser från den lilla levadan som leds genom förrådsgången, från bergssidan och ut på husets framsida. Levada är madeirianska för allt från liten bevattningskanal till en stor sådan.

När kanalen innehåller lite vatten är huset mindre fuktigt än när den innehåller mer, så att säga. Ibland kan vatten leta sig ut över golvet, vilket inte gör så mycket, eftersom det inte finns något trä i huskonstruktionen. Dessutom är kåsören 63 år och huset lär inte rasa under dennes livstid. Kanske.

Som ni förstår finns det ibland risk att få ont i magen, om det regnar för mycket och man därmed oroar sig för mycket. Förra besöket i huset, strax före pandemin, råkade kåsören dessutom ut för en relativt kraftig jordbävning, 5,3 på Richterskalan. Det skakade så mycket att en av de trevliga grannarna sprang ut på gatan och svimmade. Eller möjligen var det åsynen av en kåsör som sprang ut utan tröja över sin stora mage som orsakade svimningen. Vi låter det vara osagt vilket, men grannen hävdar att det var jordbävningen. Det är en mycket trevlig granne.

Nåväl, det blev lite mycket under några dagar med kraftigt regn och uppe på det jordbävningen. Kåsören fick helt enkelt ont i magen och en välbehövlig kur av Samarin, som inte heter Samarin på portugisiska, samt en tablett mot magsyra att skölja ned med fruktsaltsdrycken, kändes nödvändig. Möjligen kan de goda grannarnas goda mat, som serverats i generösa mängder, också ha lite med magsurheten att göra, men det vill man ju inte tro. Då blir ju följden att man måste hålla igen. Fy!

Alltså behövde det shoppas. På Ica, som i Portugal motsvaras av Continente, fanns fruktsaltsdrycken. Men för att få den lilla tabletten måste apoteket uppsökas. Det var inte första gången sådana piller införskaffades i detta apotek, men nu stod det en helt annan expedit bakom disken. Och denna person lyckades klargöra att engelska inte var aktuellt att tala.

Annars brukar det gå ganska bra, engelsmän har sedan länge varit ett vanligt inslag på ön, tänk bara på Sir Winston Leonard Spencer-Churchill, som efter kriget satt och målade landskap i Camara de Lobos. Därmed kan även många äldre personer engelska. Men inte denna expedit.

Inga problem ändå, tänkte kåsören - och det är här det språkliga misstaget, som helt är kåsörens fel, kommer in.

”Omiprazol 20 mg, obrigado.”

Kåsören möttes av ett stort frågetecken. Märkligt, det har ju gått så bra tidigare, tänkte han och tog till det vanliga tricket, att tala lite högre: ”OMIPRAZOL 20MG, OBRIGADO.”

Det hjälpte inte. Det gör det aldrig, för övrigt.

Nu lade sig alla andra apotekets kunder i och föreslog både det ena och det andra.Det var närmast kaos. Alla ville hjälpa den stackars utlänningen, portugiser är nästan alltid trevliga, med få undantag.

Efter en kvart av gester, pekande mot magen, försök att illustrera sura uppstötningar, gick det upp ett ljus för en av kunderna. Snabbt förklarade han för expediten, som förnärmat tittade på kåsören: ”Jaså, Omeprazol, du sade Omiprazol. Du måste lära dig språket.”