Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Annika Karlbom
Bild: Annika Karlbom

Malin Rockström: Sommarprat bevisar att alla har något att berätta

När Andreas tidigare idag hävde ur sig vad han tycker om sommarprat blev jag helt paff.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Aaah, sommar! Förutom en tre fyra dagar så har jag frusit konstant under hela min semester. Vädret till trots så vet jag att sommaren pågår precis just nu. Jag kan till exempel se det på naturen och på fräknarna i min sons gulliga lilla fejs. Med hjälp av ett annat sinne, lukteriet, kan jag avgöra att det minsann doftar sommar på alla möjligt sätt. Och med hörselns hjälp kan jag höra att det är sommar, jäklar anamma, för mina öron hör Sommar i P1 hela långa dagen!

Sommarprat är minst lika somrigt som sandstrand i tänderna och bonnabränna. Jag älskar det! Med lite hjälp från Sveriges radio kan personer som verkar vara urtråkiga och jobbar med urtråkiga saker leverera helt otroliga berättelser från sina liv. Det enda jag vill prata om är allt fint, klokt och sorgligt jag fått ta del av. Men jag får hålla det pratet för mig själv, för min sambo Andreas avskyr tydligen sommarprat.

När Andreas tidigare idag hävde ur sig vad han tycker om sommarprat blev jag helt paff. Vem hade kunnat ana att han hade så otroligt mycket åsikter om ett radioprogram? För det första så tycker han att det är löjligt att det är hemligt vilka som ska prata och att de presenteras med pompa och ståt. Ännu värre är det att de fotograferas i BLOMSTERKRANSAR. Så himla fånigt, tycker Andreas. Vidare tycker han att det alltid är fel personer som blir utvalda att prata. Det enda sommarprat han uppskattat var Fredrik Wikingssons 2014 i vilket han intervjuade sin mormor. Det föll Andreas på läppen. Men annars är det bara en himla massa mörker, tragedier och snyftande.

Jag bryr mig inte om blomsterkransar och hemlighetsmakeri, ärligt talat bryr jag mig inte ens vem det är som pratar. För min del så hade det lika gärna fått vara bara helt okända personer. För jag är övertygad om att varenda kotte har en berättelse som kvalar in för sommarprat. Livet är för jäkla spännande. Det kanske inte känns så när man sitter i sin soffa kväll efter kväll och kollar på Aktuellt. Det är förmodligen inte den kvällen du skulle valt att prata om i radio, men tänk vad spännande för alla runt omkring att få höra berättelsen om hur just du hamnade i den där Mio-soffan, i den där lägenheten! Vilka du mötte på vägen, vad du känt och vad du fått se. Och vart ska du sen, när du rest dig ur soffan?

Det enda som skiljer en sommarpratare från oss vanliga dödliga är att de kan få hjälp att skriva så att det blir alldeles otroligt bra. Och så får man inte ha för tråkig pratröst. När urvalet av årets sommarpratare görs antar jag att juryn gör en noggrann bedömning av pratlämpligheten på kandidaternas röster. Ibland slinker ändå nån halvt olämplig röst igenom och då förstår man varför de väljer som de gör. Alla har garanterat något att berätta men att tala så att folk vill lyssna är en konst. Mig blir det aldrig någon sommarpratare av. Min röst är arg och monoton och passar inte alls i öronen till eftermiddagskaffet. Nej då skulle jag hellre lyssna på Andreas ljuva stämma, men han skulle väl aldrig ställa upp på sånt trams.