Kära läsare. Låt mig ta er med på en gynekologisk resa i en någorlunda kronologisk ordning.
Som jag tidigare berättat har jag besvärats av flertalet urinvägsinfektioner det senaste året. I somras skickades en remiss till gynekologmottagningen på Varbergs sjukhus och förra veckan var det dags för besök.
Det är en annorlunda känsla att stå med bar underkropp och småprata med en person som man aldrig någonsin förr har träffat. Men som den sköna och avslappnade person jag är strör jag skämt omkring mig för att få den seriösa människa som ska hantera området mellan mina ben att förstå att det är precis så jag är. Skön och avslappnad
Eftersom det också skulle tas ett ultraljud på urinblåsan var jag tvungen att lämna ett urinprov. Om någon hade förklarat för mig att tanken med ultraljudet var att se hur mycket urin som fanns kvar i blåsan efter tömning hade jag ansträngt mig lite mer för att säkerställa att allt kom ut. Istället hade jag mer fokuserat på att lagom mycket hamnade i plastmuggen och att den var helt avtorkad när jag lämnade den ifrån mig.
Innan vi började frågade den allvarliga sjuksköterskan om jag hade min livmoder kvar, vilket fick mig att fundera på om jag någonsin tidigare fått just den frågan.
En fråga jag dock tidigare fått i gynekologiska sammanhang tar mig till nästa händelse. Jag var i trettioårsåldern och frågan löd ungefär så här: ”Jag har en barnmorskeelev med mig. Får hon sätta in din nya hormonspiral nu när vi ska byta ut den?”
Som den sköna och avslappnade person jag är, svarade jag förstås ja. Vad kunde väl vara bättre för en barnmorskeelev än att träna på en lugn, sansad och inte alls hämmad människa som undertecknad?
Det tog både tid och gjorde lite ont. Efter mycket rotande i mitt underliv, suckade slutligen eleven, vände sig till sin handledare och sade: ”Jag tror det är klart”, varpå samma handledare tog tag i snöret och drog ut spiralen. Med en irriterad min (tror jag, för jag låg ju på rygg och såg upp i taket), gick hon med bestämda steg för att hämta en ny spiral, då den gamla låg kontaminerad på golvet, knuffade undan eleven och satte sedan snabbt och enkelt in spiralen.
Även för en skön och avslappnad person kan en gynekologisk undersökning kännas lite jobbig. Inför min allra första gång, hade jag ett långt samtal med barnmorskan på ungdomsmottagningen. Allt för att jag skulle vara så väl förberedd och känna mig så lite utlämnad som möjligt. När den allvarsamma och seriösa barnmorskan hade gjort vad hon skulle, tittade hon upp mellan mina ben och frågade hur jag tyckte det hade varit.
”Lite som att vara hos tandläkaren” svarade jag i ett tappert försök att verka precis så skön och avslappnad som jag inte alls kände mig.
I barnmorskans svar anade jag att hon genomskådat mig.
”Åjo, lite värre var det väl?”
