Ni som inte var med kanske tror att detta årtionde handlade om president Reagan, Berlinmurens fall och Palmemordet.
Det gjorde det inte. 80-talet was all about om att få den snyggaste solbrännan.
Till detta var kopplat två skräcker. Skräcker = HEMSKA FASOR.
Skräck 1: Att inte få en solbränna.
Skräck 2. Att börja fjälla så att solbrännan flagnade bort.
Skräck nr 2 var vad skilde oss som var unga på 80-talet mot föregående solande generationer. Våra föräldrar till exempel, kunde trivsamt sitta och pilla bort sjok av hud medan de glatt utbrast: ”Titta vilken stor bit jag fick bort!” Att bränna sig sönder och samman och sen flagna var en del av sommaren, liksom.
Det här var dock ett tungt ok att balansera för de unga. För det gällde att bli solbränd snabbt som satan, för som tidens skald sjöng: ”Solen skiner kanske bara idag”. Men snabb solning gav större risk för fjällning. Det var tufft helt enkelt. Idag pratar många om svårigheten att hantera livspusslet. Bah! Att jonglera familjeliv och yrkeskrav går inte att jämföra med solstressen!
Solstressen började i mars och avslutades … aldrig. För det fanns solarium. Och det fanns de lyckliga som fick åka på charter och kom hem med barkbrun hudton och Nivea-vita läppar. (Och sen gick de i ljusgult linne hela februari) (de jävlarna).
I slutet av årtiondet dök det upp något som hette solkräm. Inte den vanliga Hawaiian Tropic kokosnötsoljan, utan kräm med Sol.Skydds.Faktor.
Vi förstod ingenting. Solskyddsfaktor 6?? Det betydde ju att det tog sex gånger så lång tid att bli brun! Galenskap!
Men så kom hudcancerlarmen. Och mina barn växte upp med en mamma som jagade dem över stränderna som en galen Godzilla med en flaska SPF 50 UVA-/UVB/HEVIS/Hawaiian Reef Safe solkräm i handen.
Men ändå.
Vi som var med. Vi kan fortfarande känna hur den flåsar i nacken, då när sista frostnatten är till ända och man plötsligt känner en solstråle värma en sekund eller två i ansiktet. Solstressen. Vetskapen om att allt kommer bli bra - nej, fantastiskt! - bara vi får den perfekta solbrännan.
Sen är ögonblicket förbi och vi går in och stiftar näsan. I förebyggande syfte.
Cecilia Werner
