Jag lekte aldrig krig när jag var liten. För mig var det en helt obegriplig tanke att vilja slösa en massa fantasi på att föreställa sig världen i lågor. Så när Påskbergsskolans skolgård då och då förvandlades till en krigszon där mungjorda pangljud ackompanjerade pinnpistoler och grengevär strosade jag några meter utanför skottlinjen och dagdrömde om den mindre coola motsatsen; en värld i fred – utan strid, vapen och sjuåringars hetsigt formade ljudeffekter.
Jag spelade aldrig krigarspel i mellanstadiet. Jag spelade schack. Det är ju visserligen också ett krigarspel, men det var något med det skrikigt schackrutiga som inte riktigt smälte in i mina klasskompisars mer kamouflagemönstrade värld. Trots det höjde inte killarna i klassen på ögonbrynen – istället knep de liksom ihop dem lite brytt obrytt ungefär som jag föreställer mig att de andra tjurarna knep ihop sina ögonbryn mot Ferdinand.
Såhär tio år senare har jag inte lyckats höja min coolhetsfaktor ett dugg, så jag är fortfarande en sån som lagar mer mat utanför grillen än på den och som tränar utan att skryta om det. Jag har en app som när jag riktar mobilen mot himlen talar om exakt var man kan se olika planeter, jag är fortfarande pacifist men nu vet jag vad det heter. Jag är feminist, anti-rasist, ibland aktivist och sist jag var på fest fick jag ångest över parallellen mellan apor och hur killarna betedde sig den kvällen. Jag hade mer än en bok om schack i mitt pojkrum, jag har inget sexpack och jobbar deltid på museum. Jag saknar sexpack en gång till, för jag dricker inte öl och har aldrig varit full. Jag har aldrig velat vara full heller, det är därför jag har tid att få ångest över ap-paralleller. Jag kollar på julkalendern varje år, jag vann en budgivning om två sticklingar på tradera igår. Jag gör inte vad en sån som mig bör – istället sitter jag under min korkek, luktar på blommorna och extraknäcker som kåsör.
Alla Ferdinandar tvivlar ibland på om det inte vore bättre att vara en av de andra tjurarna, och då kan det kännas bra att påminna sig själv om hela berättelsen om Ferdinand – för hans saga tar nämligen inte slut innanför ett bokomslag. När Munro Leafs lilla barnbok släpptes för 85 år sedan damp den ned som en bomb i det fascist-styrda Spanien och Franco själv tyckte Ferdinand var så otroligt ocoolt fredlig att han lät totalförbjuda den. Några år senare såg Hitler till att bränna boken på nazityska bokbål. För de flesta var han bara en saga, men för de allra ondaste krafterna var Ferdinand ett hot. En värld som Ferdinands lämnar ju så lite rum åt människor mer rädda för freden än kriget.
Så kommer man på att det här med att vara en Ferdinand kanske inte är så illa ändå.
