Och så gör de det! Åker runt en helg eller två. Betar av Ikea, Mio och någon designaffär. Hittar en soffa som de köper och så är det inte mer med det.
Jag köpte två nya soffor för ett drygt år sen. Det var en process som tog 3 år.
Den såg ut så här:
År 1: Intalar mig att vi klarar oss utan nya soffor. Jag är en miljömedveten själ som inte konsumerar i onödan. Intalar mig även att jag är spontan och kreativ och lite skönt bohemisk så jag kan slänga lite fina plädar över sofforna så blir det bra.
År 2: Börjar känna ett hat mot mina soffor. Mitt liv består av att drapera filtar som alltid ligger på golvet. Och sofforna blir fulare och smutsigare och mer obekväma för varje dag. När tyget plötsligt brister på ett av de utnötta armstöden drar jag ett djupt andetag. Universum har talat. Nu är det dags.
År 3. Nu gör jag:
• A. En förstudie. Vad behöver jag? Mått, komfort, pris, stil, med mera
med mera med mera med mera gås igenom.
• B. En omvärldsanalys (= googlar soffa, sofa, setee, canapé, couch och
livingroom inspiration tills jag på riktigt tittat på varenda
soffproducent i Skandinavien.)
• C. En remissrunda = vänner (eventuellt även familjemedlemmarna) får
yttra sig om de 10 förslag som gått till final.
• D. Provsittning IRL i olika affärer.
• E. Hemlån av 33 olika tygprover.
• F. Beslutsångest och allmänt ältande.
• G. Beslutsångest och allmänt ältande.
• H. Beslutsångest och allmänt ält… Ja, ni fattar.
Sen köpte jag dem!! Gröna. Blågröna för att vara exakt. Och jag var sååå glad och nöjd.
Familjen också. Till och med tonårsgossarna Ooh-ade och Ahh:ade. Tills de en kväll blev stoppade i dörren till vardagsrummet med varsin pizzakartong i famnen.
-INGEN mat i sofforna.
Två långa ansikten.
Och sen, kära vänner, inleddes en period av ständig förhandling. Varje vecka avhandlades viktiga frågor som: Är mackor verkligen mat? Om man får äta tårta i vardagsrummet på kalas, varför får man inte äta fil en tisdag? Är jag faktiskt den som hindrar den här familjen från att ha det mysigt tillsammans?
Men de gav upp och tjatet dog ut. Budskapet att alla måste ta sitt ansvar gick fram.
Förra veckan var äldsta dottern på besök när jag kom hem. Hon satt i soffan och åt en medhavd sallad, helt obekymrad. Till sist såg hon min rynkade panna och utbrast:
-Oj!! Förlåt!! Jag glömde helt bort att du fortfarande tror att ingen äter i vardagsrummet.
Jag försökte. Det ska det banne mig stå på min gravsten.