En efter en trillar de in. Plötsligt är hela vårt vardagsrum fyllt med gäster till kvällens födelsedagskalas för mina söner. Människor som jag har känt mer än halva livet, men som jag av förklarliga skäl inte träffar så ofta längre. Men likväl, det är personer som bor, och alltid kommer bo, nära mitt hjärta. Det kan inga separationer i världen ändra på. Där i rummet befinner sig nu mina tidigare svärföräldrar, barnens fastrar och kusiner – och såklart, killarnas pappa, hans fru, och min egen man och mamma. En salig blandning av ”dina”, ”mina” och ”våra”. Stolt över att jag och min före detta har lyckats bibehålla så fina band mellan oss och våra respektive familjer. Det är tyvärr inte alltid en självklarhet i vårt samhälle.
Att separera är oftast en sorglig erfarenhet, baserad på en känsla av misslyckande, och en rädsla inför framtiden. Speciellt när man har gemensamma barn. Vem är jag nu? Men man kan också göra det bästa av situationen, när livet inte blev som man först tänkt sig. Även om det kan vara skavigt den första tiden, så läker tiden de flesta sår. Det är så oerhört värdefullt att ha en fungerande relation med barnens andra förälder och eventuella bonuspersoner. För jag lovar – är inte din före detta ett ärkenöt, så vill du kunna fira examensdagar, födelsedagar och andra högtider tillsammans, och ha möjlighet att träffa barnen även på veckor som inte är ”dina”.
När jag har berättat för andra om att jag och barnens pappa ska arrangera födelsedagskalas tillsammans ännu en gång, är det många som förvånat och glatt höjer på ögonbrynen – trots att jag upplever att det blir allt mer vanligt att man löser sådant här på ett bra sätt vid separationer. Vi turas om att ha killarnas födelsedagskalas hemma hos varandra, hjälps åt med mat och dryck, och välkomnar våra respektive familjer med öppna armar. Och det viktigaste av allt – det är ingen uppoffring. Vi har trevligt och högt i tak när vi ses. Och det är inte bara barnen som uppskattar att vi fortfarande kan ses allesammans – det gör även vi vuxna.
När kvällen går mot sitt slut, och gästerna har lämnat vårt hus, städar jag och min man bort resterna från festen. Vi plockar bort presentpapper, kartonger, och de sista glasen från bordet. Tomma glas som minner om en trevlig kväll, med prat och skratt om både nu- och dåtid. Jag är varm i hjärtat, och känner att jag har saknat dessa människor i mitt liv. Så glad att jag fortfarande – om än inte så ofta – har förmånen att träffa dem. De som förr var några av mina närmaste. Och på ett sätt fortfarande är det. Mobilen plingar till, och jag får ett sms från min före detta svärmor. Hon tackar för en trevlig kväll och avslutar med ett hjärta. Tack själv. Tack för att ni vill fortsätta vara en naturlig del av mitt liv – även om livet inte blev som man först tänkt sig.
