Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Så minns vi den lilla katten Sixten

I lite drygt femton år har han varit med oss, vår lilla röda katt Sixten och varje morgon mötte han oss med ett ljudlöst jamande.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Han var inte så bra på ljudlig kommunikation, men mycket socialt kompetent. Såg man honom i ögonen kom han och frågade vad vi ville. Frågade kanske är för mycket sagt. Han öppnade munnen och fick fram ett litet pip. Vi förstod vad han ville. Oftast handlade det om mat. 
Sixten tyckte mycket om stickade tröjor. Han inte bara låg på dem i våra garderober. Han gav dem små uppruggade fält med sin sträva tunga. Förmodligen en njutning för honom, men tröjan blev efter en sådan behandling obrukbar. 
Ibland följde han med in i badrummet för att sitta i knät. När det blev obekvämt, bad han om att få komma ut. Hade man hunnit stänga dörren, krafsade han på den och jamade för att man skulle öppna. 
Vår lilla katt var berest. Efter en mycket svår trafikolycka, fick han bekymmer med balansen, men hämtade sig mirakulöst och flyttade med äldste sonen till Piteå. Socialt kompetent som han var, fick han många nya vänner. Sonen träffade då och då på folk som utbrast! Är det din katt? Han har varit hemma hos mig flera gånger!
Denna sommar blev han mindre och mindre, åt sämre och var till slut en skugga av sitt forna jag. Veterinären lät oss veta att det inte fanns något mer att göra för vår vän. Vi lät honom somna in och han ligger nu tillsammans med sin bror, Staffan, under ett träd i anslutning till trädgården.
När jag var liten hade vi ibland kattungar som låg i en orange fyrkantig plastlåda under köksbordet. Ja, de låg inte där från början. Kattmammorna lyckades oftast föda sina ungar i garderoben, soffan eller mammas säng. 
Våra katter fick p-piller, men ibland glömde vi. Av någon anledning sammanföll ofta dessa dagar med brunst, så när katterna kom hem var de glada, lyckliga och dräktiga. 
Jag älskade när vi hade kattungar. Jag låg på golvet och gosade med dem så mycket jag kunde. Tills den morgon den orangea plastbaljan och kattungarna var borta. Efter några kullar vägrade min pappa att vara den som tog hand om de söta kattungarna och det fick bli ordning på p-pillren.  
Nu vill jag gosa med kattungar igen, så nästa katt får bli en hona. Varken min man eller jag vill dock ta hand om dem, så jag får väl tvinga våra utflugna barn att ta var sin. Det blir nog inte svårt. Blir de bara hälften så socialt kompetenta som Sixten, är det ju gott nog.