Andreas svär ALDRIG. Han har en väldigt ren mun. Han har ett kraftuttryck som han tar till i mycket extrema situationer: ”RÖVPUNG!”
Nu tar vi en liten stund och smakar på det ordet. Röv-pung. Vad är det? Hur ser en sådan ut? Intressant!
Jag däremot svär alldeles för mycket. Det låter inte fint, jag hör det själv, men ska jag vara ärlig så gillar jag att svära, även om det kan gå till överdrift. Det spelar ingen roll hur stort ordförråd jag bär runt på, när jag sparkar lilltån i soffbordet så duger inte ett ”Aj aj attans!”. Det hjälper mig inte, det kanaliserar inte ut någon smärta eller ilska. Det enda som duger är ett rejält rullande ”Jävlarrrrrr!”. Och pust så är jag lätt igen.
Är det bara idioter som svär? Man har alltid hört att det är fult att svära och att bara de som har dåligt ordförråd tar till fulorden, men de senaste åren har jag läst forskning om att det är precis tvärtom. Att svordomar hör ihop med stort ordförråd, ett mer utvecklat språk och därmed högre intelligens. Undantaget sexuellt nedsättande ord, som visar på motsatsen. Vilket säger sig självt. Även om ett litet runt ord riktat mot ett dött ting kan kännas mycket befriande…
När barn svär, då kryper det i mig, förmodligen på samma sätt som när Andreas hör mig svära. Jag försöker att vårda språket inför barnen, och kommer det nån groda så är äldsta sonen snabb på att knäppa mig på näsan. Men jag tror att det viktigaste är att alla, barn och vuxna, förstår att man aldrig får svära åt varandra och vad det i så fall får för konsekvenser.
Förbud kan leda till det motsatta. Den värsta svordomsmakaren jag stött på i mitt liv var en fin liten dam på ett demensboende, där jag jobbade extra under tonåren. Denna respektabla dam kunde frambringa de värsta harangerna ni kan föreställa er. Det var alltid lika spännande att gå in till henne med frukostbrickan. ”Är det du sitt satans kukhuvud!? Om det är gröt i tallriken ska jag ge dig ett jävla helvete!” Det var fil, som hon bett om, men hon kastade den ändå över mig.
Efter varje utbrott behövde jag en sekund i korridoren för att samla mig. Det var uppfriskande, det kan jag lova. När jag en stund senare kom in för att duka av var det annat ljud i skällan. ”Ljuvliga människa! När du svävar in här som en liten älva känner jag mig som en kär pojke!” Trevligt, javisst, men knappast spännande. Jag vet att det är en del av sjukdomsbilden, att man kan bli personlighetsförändrad, men jag föreställer mig att hon efter ett långt liv i de fina rummen hade otroligt många ord på tungan som aldrig fått lämna hennes läppar.
Så kan vi ju inte ha det, att den redan hårt ansatta vårdpersonalen ska behöva bli serverade ett kukhuvud till morgonkaffet helt i onödan. Nej, då är det väl ändå bättre att jag under kontrollerade former ventilerar lite redan nu?
