Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Rik på erfarenheter

Så här i sluttampen av arbetslivet kan man roa sig med att kasta en blick över axeln och fundera över vilken nytta som blev gjord.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Någon vidare karriärnisse har man ju inte varit. Men slitet för dagens nödtorft började i alla fall tidigt. När brorsan och jag norpade 25-öringar ur fiskdammen på Centralbadet eller pantade tompavor som A-laget så slarvigt lämnade efter sig i Vasaparken kunde man ana två entreprenörer i vardande. Nu gick pengarna dessvärre till smågodis och inte till aktieinköp (pilutta dig Anders Wall).

Därefter inleddes en period med helgarbete vid sidan av skolan. Vi packade varor på Konsum och lyssnade på visheter från Göte i charken och Inger på kolonial (som pussades i smyg vid frukt- och grönsakskylen). Vi lärde oss att komma i tid och att vara hela och rena. Samt att kunden alltid hade rätt. Konsum byttes i 15-årsåldern ut mot hemtjänsten. Detta var på det glada sextiotalet när de gemensamma resurserna syntes outtömliga. Två hela timmar per pensionär var avdelat, ni kanske inte tror mig men så var det. Det räckte till både fika och promenad och bonandet av flera kvadratkilometer redan glänsande golv.

Efter en kortare sejour som brevbärarbiträde bar det utomlands. Au-pair i London, apelsinplockare i Israel samt gurkkartongsvikare på Kreta. Lite studier innan jag mönstrade på Stockholms skärgårds sista koleldade ångbåt S/S Blidösund. Där seglade jag för om masten, eller vad det heter, i tio år.

Sedan blev jag kontorsråtta på Metalls a-kassa, där lärde jag mig vikten av att prata bantning och senaste tv-såpan på fikarasten. Som lärarvikarie i helvetesförorten Rågsved handlade det mest om att stå på benen och förhindra blodsutgjutelse i klassrummet. Och sedan flyttade vi till Falkenberg och HN 1990. Det var som att äntligen komma hem.

Summa summarum kan man väl konstatera att man blivit rik på erfarenheter i alla fall. Och vem vet vad som väntar…

Det här blir den sista spalten jag skriver. Det känns lite vemodigt och jag kommer att sakna alla glada tillrop på stan. Att kåsera är en tacksam uppgift. Vi människor är inte särskilt olika och i vardagen göms mycket humor.

Tack alla ni som sagt tack – det värmer mer än ni tror. Vi ses på boulebanan!