En del av oss, jag tror att fler kvinnor än män är drabbade, har haft oturen att få en signaturmelodi som vi inte har bett om. Säg den Margareta som har lust att höra ”Jag vill vara din, Margareta” en gång till, eller den Ingela som inte är dödstrött på Robert Brobergs gamla ”Ingela-la-la-la-la-la-la”. Och 2004 när alla trallade ”Hej hej Monika” var det nog rätt många Monikor som ville byta namn.
För min egen del har ”Anita Transisto” varit ett återkommande plågoris sedan tidigt 1970-tal. Fast jag har alltid trott att den hette ”Anita Transistor”, inte Transisto. Det är först nu i skrivande stund när jag googlar som jag inser att Bernt Staf av någon anledning inte kostade på sig något r på slutet.
Hur som helst. Låten har kommit ifatt mig. Plötsligt nynnar jag den själv. För nu har behovet av en transistorradio faktiskt uppstått. Jag vill ha en helt enkel apparat i köket, med snabbval som enda modernitet. Det kan väl inte vara för mycket begärt?
Ja, jag har en trådlös högtalare till mobilen. Som står och samlar damm i en bokhylla. När Ekot börjar om 30 sekunder så hinner jag inte leta fram mobilen (bara det tar åtskilliga minuter), kolla bluetooth-kopplingen och klicka fram Sveriges Radio. När detta är klart har de redan gått över till den tråkiga Radioföljetongen.
Den som söker han finner, enligt Bibeln. Men jag drabbades snart av tvivel – dessa visdomsord verkade inte gälla radioapparater. Jag sökte och jag sökte, men en enkel transistor stod inte att finna i affärerna. Jag kom väl några decennier för sent.
Men – halleluja – till sist hamnade jag på den stora auktionssajten på nätet, där jag ropande in ett urgammalt exemplar för en rimlig summa.
Radion var lika fin som utlovat i annonsen. Problemet var bara att man inte kunde få in P1 med njutbart ljud. Jag har tänkt att den ska stå på en hylla vid sidan om frysen, och när Maken och jag höll på att testa ljudet där så åkte väl en sladd TILLFÄLLIGT ut för att radions sladd skulle få plats i grendosan.
Nåväl. Vi la ner projektet och reste bort.
När vi kom hem en mycket varm sommarvecka senare så stank det i hela huset. Hade vi verkligen glömt att slänga soporna innan vi åkte? Nä, i soppåsen låg bara några oskyldiga papperstussar.
Då öppnade jag frysen. Den var varm som en ugn. Allt hade smält. Allt stank. Nån idiot (det kan ha varit jag, det kan ha varit Maken) hade dragit ut sladden TILLFÄLLIGT och inte satt i den igen.
Rötmånaden var inne, den förstörda maten stank så att vi inte kunde lägga den i soptunnan. Det var då jag kom på den jättefiffiga idén att vi skulle ta den gamla reservfrysen i källaren i bruk igen, för att frysa in den förstörda maten i en plastsäck och slänga den som en luktfri isklump samma dag som soporna skulle hämtas.
Maken satte in sladden till den gamla frysen. Som fräste till och började ryka.
Det här var inte vår dag. Frysen åkte genast ut på garagenedfarten, och där står den väl än idag om ingen har kört den till tippen.
Och radion? Jo, den skrapar fortfarande på P1.
